Vägen framåt (Grön Ungdoms 30-årsjubileum)

Kära Grön Ungdom, hur är 30-årskrisen?

Tänkte väl det.

Tack för att jag fått komma tillbaka. Mitt senaste tal hos er var 2013, strax före min egen 30årsdag, men med tanke på hur mycket ni vuxit sedan dess gissar jag att de flesta av er inte var här då? Även då stod ni inför språkrörsval och jag hade läst kandidaternas artiklar och blogginlägg. Så gjorde jag även inför den här kvällen.

Härom dagen läste jag ”Dom har gjort avkall på i stort sett alla principer som finns. Den enda princip dom inte tycks beredda att göra avkall på är regeringsinnehavet!”

Men just det var alltså ingen av språkrörskandidaterna, utan ur boken Maken av Gun-Britt Sundström från 1976. Och citatet handlade om Socialdemokraterna.

Det fick mig att tänka på att det var faktiskt inte bättre förr. De partier som har makt blir i regel alltid anklagade för att den går åt huvudet och att man tappar sin själ, sin kompass och sin berättelse. Då är det lätt för partister att åberopa nostalgi och tänka – var det inte bättre förr. På Wetterstrands tid? På Schlaugs tid? På Palmes tid? Innan 1986?

Här tror jag att ett ungdomsförbund har en viktig roll i att påminna oss partister om att partiets bästa tid fortfarande ligger framför oss. Trots en hel del orosmoln i världen så blir den grönare. Bara det senaste halvåret har flera viktiga steg tagits för mänskligheten. Ett första bindande globalt klimatavtal. Nya globala utvecklingsmål på FN-nivå. Samkönade äktenskap är lagliga i samtliga amerikanska delstater.

Och om jag försöker tänka på Grön Ungdoms historia en jubileumskväll som denna… Var det egentligen något som var bättre innan 1986? På den tiden hade två svenska tv-kanaler och S-kvinnor kampanjade mot privat innehav av paraboler. För att lyssna på musik måste man ta sig till en affär och köpa en av de skivor som fanns eller spela in låtar från radion på kassett. Vi hade varken partnerskap, samkönade äktenskap eller ens ett Pridefirande i Sverige. Jonas Gardell hade inte ens flyttat ihop med Mark Levengood. 1986 hade Anna Book bara haft en enda hit!

Kort sagt, allt har blivit bättre sedan Grön Ungdom bildades!

Och ni är ju inte färdiga än på långa vägar.

Som Hanna, Mårten, Klara, Alrik väldigt tydligt uttalar i sina respektive kandidaturer: vägen framåt ser man inte om man backar. Oavsett vilken språkrörsduo ni väljer är jag övertygad om att ni fortsätter vara en radikal, grön kraft med en tydlig kompass, mycket själ och säkerligen fortsatt skarp kritik varje gång Miljöpartiet gör kompromisser eller när vår politik inte är tillräcklig.

Det märks i hur ni politikutvecklar och kommunicerar. Som Hanna när hon sätter ord på varför det behövs ett klassperspektiv på klimatfrågan: ”Vår politik ska vara tydligt omfördelande och skapa förtroende för att vi inte kommer att lämna de fattigaste bakom oss i ett postfossilt samhälle.”

Eller när Mårten förklarar skillnaderna mellan regeringens kompromiss, Miljöpartiets linje och Grön Ungdoms högre ambitioner när det kommer till föräldraförsäkringen och slår fast att ”Uttaget av föräldraledigheten styrs inte i första hand av kalkylerade överväganden, utan av djupt rotade uppfattningar om könsroller.”

När Klara förklarar för en journalist att hon och Grön Ungdom inte sitter i regeringen och därmed står fria att komma med skarp grön kritik av regeringens tillfälliga flyktingpolitik: ”Låt oss visa att det finns en samhällsberättelse som bygger på trygghet och öppenhet. Där finns inget utrymme för inre ID-kontroller. ”

Och det märks i era visioner om var Grön Ungdom ska vara om några år, som när Alrik skriver att: ”2018 talar vi om rättvisa i allt vi tar oss an. Vår röst är starkare, tydligare och mer visionär än någonsin.”

För ganska exakt 11 år sedan bollade jag själv liknande formuleringar inför min presentation som språkrörskandidat på Grön Ungdoms riksårsmöte i Göteborg. Jag var inte valberedningens förslag och väldigt nervös, men hade fortfarande förhoppningar att mitt kampanjande skulle ge resultat. Jag hade kuskat runt till olika avdelningar, skrivit artiklar och höll mitt livs dittills viktigaste presentation. Vi stod sedan på skolgården när pläderingarna ägde rum och lugnet av att vi inte kunde påverka mer blandades med olidlig nervositet inför att det dittills viktigaste beskedet i livet skulle komma.

Jag blev otroligt besviken när jag inte blev vald. Det var tydligen inte ens särskilt många som hade pläderat för mig. Men att inte vinna ett språkrörsval visade sig vara en vinnande väg framåt. Jag flyttade i stället till Malmö och studerade migrationsfrågor, engagerade mig i Miljöpartiet och kunde tacka ja en tjänst som valsamordnare, till kommunpolitiska uppdrag, en nominering till partistyrelsen och nu – 2016 – kan jag se tillbaka på fem år på partiets finaste uppdrag. Med all respekt, Gustav och Åsa.

Den vägen framåt blev för mig minst lika bra som vägen framåt som språkrör hade varit.

När jag själv fyllde 30 väcktes massor av känslor och tankar. Är jag där jag vill vara i livet? Hur kan jag på bästa sätt dra lärdomar av mina första 30 år och omvandla det till att arbeta mer effektivt och inte bre ut sig själv i ett för tunt lager. Hur kan ett engagemang bli hållbart så att man inte alltid går runt och känner sig missnöjd med att man inte gör mer? Och de riktigt stora frågorna: Hur har min kompis Petra kunnat hitta pinsamma inlägg jag skrev på nätet när jag var tonåring? Varför ger Gustav Fridolin mig ett medlemskap i en basketförening i födelsedagspresent?

Men framför allt var min 30-årsfest en kväll för glädje, att få ha sina närmaste kring sig jag kände inte av någon som helst 30årskris. Precis som den verkar lysa med sin frånvaro här ikväll.

Jag tänker att det lätt blir så om man känner att man både är fruktansvärt stolt över vad man åstadkommit hittills men ändå känner att ens viktigaste uppgifter – och bästa tid – fortfarande ligger framför en.

Och om ni lovar att fortsätta visa vägen framåt även de kommande 30 åren så lovar jag att aldrig bli en bitter före detta partitopp som skriver gnälliga artiklar om att det var bättre på min tid.

Deal?

Stort grattis Grön Ungdom!

Tack för att ni finns!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Kongresstal 2015: Nu bygger vi Sverige

Hoku – ”Perfect day”

Vänner, miljöpartister, feminister,

Jag har inte haft den mest perfekta veckan. Fram till i förrgår låg jag nedbäddad med något elakt och enträget virus som jag ett tag trodde skulle få mig att missa min första kongress på väldigt många år. Allt i min kalender avbokades, en resa till Malmö för att medverka på studentfirande för ensamkommande flyktingbarn, veckans alla viktiga samordningsmöten inför kongressen och inte minst att få träffa mina barn tillräckligt. Men så sent i förrgår kväll vände det. Jag klickade igenom Netflix och hittade filmen Legally Blonde från 2001. Någon som har sett den? Då vet ni att historien kretsar kring en ung, blond, skönhetsdrottning som efter att ha blivit dumpad av sin pojkvän som söker någon mer ”seriös” bestämmer sig för att vinna tillbaka honom genom att visa att hon kan vara den personen. Hon ger allt för att ta sig in på Harvards juristlinje och – ursäkta en spoiler – avslutar filmen som toppstudent, med en lovande advokatkarriär framför sig och har sedan länge glömt nollan som en gång fick henne att söka till utbildningen.

Jag vet inte om det var filmen som fick mig frisk men det var två saker med den som fyllde mig med tankar inför kongressen. Det första är något jag alltid är svag för i populärkulturen – karaktärer som ger sig den på att lyckas och satsar allt. Det andra var att hon tog sig fram i karriären och livet genom att vara godhjärtad, generös, lita på andra människor och ta sig genom motgångar helt utan att skylla på andra – till och med när det var befogat – utan bara prestera bättre.

Jag tror att Miljöpartiet behöver vara lite Legally Blonde just nu.

Vi ska ge oss den på att lyckas.

Vi ska vara generösa mot varandra.

Och när det är tufft och vi tycker att vi har all rätt att skylla på någon annan – så presterar vi bara ännu bättre.

 

Vi är alla väl medvetna om att den regering vi sitter i, den historiska första regeringen i Sverige med ett grönt parti i, har ett svårt parlamentariskt läge. Vi kan inte själva i regeringen bestämma över lagar, ägardirektiv och andra tunga politiska instrument – oavsett hur bra egna åsikter vi har som parti eller regering. Samma sits sitter många av er i kommunalt och regionalt. Valresultatet – och i viss mån förlegad blockpolitik – har resulterat i svåra styren som kräver långtgående kompromisser, knepiga samarbeten och att bara ge oss den på att lyckas. Med tanke på hur många svåra parlamentariska lägen vi har runt om i landet så visar detta också hur öppna och kreativa miljöpartistiska politiker är som ändå hittar vägar framåt och syr ihop dessa kompromisser och samarbeten till gröna framsteg. Outtröttligt. Tack för ert arbete!

Med er energi så finns det egentligen bara en sak som kan skulle kunna fälla oss. Och det är om vi slutar glädjas och slutar vara generösa mot varandra. För om inte ens miljöpartister uppmärksammar de gröna framsteg som sker runtom i landet – vem tror vi kommer göra det jobbet åt oss? Vi har inga gröna fackförbund, inga stora ledarsidor, inga näringslivsorganisationer. I alla fall inte än. Men vi har varandra.

Därför reagerade jag starkt på ett mail som kom för ett par veckor sedan, från en av våra riksdagsledamöter – det gick till hela riksdagsgruppen och all personal. Rubriken var “Lyssna!” så jag öppnade det direkt, lite orolig för vad som skulle stå i det.

“Hej! Jag lyssnade på hela den klimatdebatt som ägde rum i kammaren denna förmiddag. Stina (Bergström) var strålande!

Jag rekommenderar dem som missade att lyssna i efterhand.

Med vänlig hälsning
Karin Svensson Smith”

Jag höll på att gå rakt in i en dörr för att jag ville läsa det om och om igen. Visst, det var inte det mest svällande och poetiska beröm jag någonsin sett. Men nog så varmt och generöst. Och det är ärligt talat inte jättevanligt i våra interna mailväxlingar. Särskilt inte i dem med utropstecken i rubriken. Sedan dess har jag ofta frågat mig själv. Hur mycket beröm ger jag mina partikamrater runtom i landet?

För det saknas inte framsteg att ge beröm för. Gröna framsteg sköljer över Sverige. Det går inte en dag i mitt facebookflöde utan att jag noterar något nytt. Att till exempel Härnösand blir första kommunen i Sverige med 100 % fossilfria bussar i ett inspirerande public-private-samarbete. Att region Östergötland höjt ambitionerna och sätter in insatser för att nå en fossil- och giftfri regionorganisation till 2020. Att Botkyrka lyckats råda bot på de ojämställda lönerna i det kommunala bostadsbolaget genom feministisk ägarstyrning. Det är underbart att se att valresultatet från i höstas nu växlats in i konkreta förändringar som steg för steg gör samhället lite grönare och lite bättre. Det är inte gröna framgångar för Miljöpartiet, det är gröna framsteg för Sverige. Nu bygger vi Sverige.

Kommer du på någon som har spelat en avgörande roll i något politiskt förslag som blivit verklighet eller är på väg att bli det? Ta upp din telefon nu och skicka ett sms och ge beröm till den personen. (…) Jag skickade mina till Jonas, Sharmineh, Ewa och Marléne – som alla är nominerade till Årets skolmatspolitiker! Jag är inte ett dugg förvånad att hälften av de nominerade är miljöpartister. Lycka till i september!

Psykologen Martin Forster skriver i sin bok Fem gånger mer kärlek om en metod för barnuppfostran som går ut på att ge fem gånger mer positiv uppmärksamhet än negativ. För varje ”nej” och ”du får inte” ska man ge fem gånger så många positiva och uppmuntrande tillrop. Översatt till vår partikultur får vi väl tänka att för varje negativ kritik vi ger en partikamrat för ett misstag någon begått eller för en kompromiss vi inte var nöjd med så får vi anstränga oss för att ge fem gånger så mycket beröm och positiv feedback. Svårt? Ja. Omöjligt? Aldrig. Men ska vi verkligen behandla varandra som barn? Kanske inte. Men man kan däremot tänka att vårt parti är en organisation som vi är många som kräver delad vårdnad om. Vi har alla starka åsikter om vart det ska ta vägen i framtiden och vilken uppfostran som krävs för att komma dit. Så det är en himla tur att Stefan Löfven nu ser till att se över föräldraförsäkringen så att den även fungerar för oss stjärnfamiljer!

Under gårdagen debatterade vi bostadspolitik i plenum utifrån partistyrelsens förslag för att öka byggandet. Det är en rimlig uppgift för Miljöpartiets kongress av flera anledningar. Först och främst för att vi också nås av såväl statistik om att det saknas bostäder för unga i 3 av 4 kommuner – och egna upplevelser av – eller berättelser från våra nära – om hur omöjligt det kan vara att hitta ett eget boende. Bostadsfrågorna är en av partiets hjärtefrågor lokalt, om vi ser till hur ni väljer att prioritera nämndplatser i de lokala förhandlingarna. Enligt vårt medlemsregister finns det inga nämnder som har fler gröna ordförande och vice ordförande. Många av er är säkert här idag. Det är helt rimligt, det är vi som sitter på helhetssynen gällande att vi måste bygga mycket – men att vi måste också planera smart. Att kollektivtrafik och bostäder är en förutsättning för varandra. Men det förpliktigar också. Det finns inte tid till partipolitiskt tjafs mellan – eller inom – partierna om vem som sagt nej till bostäder tidigare. Det är bara att prestera ännu bättre. Nu bygger vi Sverige.

Trots det parlamentariska läget bygger våra statsråd och vår riksdagsgrupp och levererar på många olika områden. Själv är jag särskilt stolt över att vi har en regering som har miljöfrågorna som en av sina tre viktigaste frågor och att den skolpolitik vi drev i valrörelsen nu till stor del är både regeringens – och för den delen oppositionens. Det betyder att vi bemästrar både agendasättande och opinionsbildning. Våra satsningar på klimatsmarta bostäder, 100 % förnybar energi, miljömålen, de yngsta eleverna och den feministiska och hållbara utrikespolitiken – som ni tog beslut om på valkongressen för bara ett år sedan –  är nu svensk regeringspolitik.

Vi har sammanställt 20 av de saker vi är mest stolta över från regeringssamarbetet efter de här första åtta månaderna i en folder som finns här på kongressen. Den får ni gärna använda, men glöm inte att också berätta om vilka framsteg ni gjort i er kommun eller region. Det är förändringarna i vardagen som avgör hur väljarna ser på oss som regeringsdugligt parti. Och därmed möjligheterna för ett ökat grönt inflytande i landet 2018. När vi ska stå som segrare – i slutet.

Det är lätt att glömma att de här investeringarna, de här förändringarna och stegen framåt inte hade blivit av om inte Miljöpartiet hade suttit i regering och i alla dessa lokala och regionala styren. Nu bygger vi Sverige.

Jag tror att det är fler än jag här bland oss som känner stolthet när vi ser bilder på Åsa Romson vid de internationella klimatförhandlingarna med Mary Robinson eller Isabella Lövin när hon håller tal inför 100 000 människor på Global Citizen Earth Day i Washington DC. Den stoltheten, från ekologisk och närodlad mat på våra barns skolor till de internationella klimatsammanhangen – den stolheten är det förnybara bränslet för vårt engagemang.

Kära Örebroare. Det är sommar nu. För ett par veckor sedan när jag och min 5-åring var på väg till förskolan stannade vi till vid ett fält av maskrosor. Han berättade uppspelt att om man blåser på en vit maskros så får man önska sig vad som helst. När jag berättade att det inte slutar där – utan att maskrosfröna sen sprids för vinden och där de landar så växer nya maskrosor upp så sa han bara ”Wow!”

Låt oss använda den här helgen till att inte bara fatta kloka beslut utan också berätta för varandra om de gröna framsteg som ni märker av runt om i landet när vi nu styr på rekordmånga platser. Så de kan spridas likt maskrosfrön och växa upp till ännu fler gröna framsteg i hela vårt land. Nu bygger vi Sverige.

Tack.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Tal kommun- och landstingsdagarna 2014: På uppdrag för modernisering

[Musik: ”Euphoria”]

”Ni stod typ – hela plenum och dansade till ‘going up, up, up, up, up, up’. Det är mitt starkaste minne av Miljöpartiet.” Det var en person som arbetar för en av våra tidigare kongressutställare som jag träffade på en möhippa. Hennes minnesbild av ett lite annorlunda, men varmt och modigt parti var rolig att få höra om. Sedan dess har jag reflekterat över låtvalet vi gjorde den där gången – när vi hade danspaus i plenum till Loreens ”Euphoria”. Up, up, up.

Upp är en väldigt bra början. Särskilt i politiken. Det inleder en rad viktiga ord för oss politiker. Det barnsligt nyfikna i att vara på upptåg, att med plirig blick utforska och upptäcka nya perspektiv. Att vara politikens uppfinnare som hittar nya lösningar där politiker från traditionella ideologier och äldre partier fastnat. Att vara en upplysare som får människor att känna hopp trots att de tvekat inför politiskt engagemang. Att själv få känna ett uppvaknande då och då tack vare de möten som politiken leder oss till.

Ett väldigt viktigt uppåtsyftande begrepp inom politiken är uppdraget. Vi som är här i dag är på uppdrag, uppdrag som vi fått av väljarna och våra partikamrater – det yttersta tecknet på förtroende. Att jag överlåter till dig att inom den representativa demokratin fatta de beslut, på grön grund, som du och ditt parti anser är det bästa för samhället. Många av er, inte minst den panel jag fick moderera precis har den senaste tiden inte bara fått uppdrag av partiet och av våra egna väljare utan företräder hela kommunens, länets och landets väljare i respektive parlament.

I valen till kommun- och landstingsfullmäktige i september ökade Miljöpartiet nästan en hel procentenhet till 7,8 procent. Det är rekordsiffror för oss och vi har all anledning att vara stolta över att fler människor än någonsin tog en grön valsedel i kommun- och landstingsvalen. När det gäller riksdagsvalet var det vårt näst mest framgångsrika val hittills, med 8 000 färre väljare än rekordvalet 2010. Trots detta var det ju inte glädjeyra och fontändans som vi ägnade oss åt på valnatten. Tvärtom.

[Video: Allt grönt avsnitt 12, 4.45-5.37]

Mm. Det där är inte en kille som är särskilt uppåt. Vi var inställda på att växa som parti även i riksdagsvalet. Och vi ville växa mer i hela landet.

När politiker pratar om valresultat låter vi ibland som karaktären Ester i Lena Anderssons hyllade bok ”Egenmäktigt förfarande”, hopplöst olyckligt förälskad i en man som för oss externa betraktare förefaller uppenbart ointresserad. Ett talande citat är ”Ångesten över uteblivna svar var något de som skapade sms och mail inte kan ha föreställt sig”. Fritt översatt, på politikersvenska: Ångesten över uteblivna röster var något de som skapade demokratiska val inte kan ha föreställt sig.

Men när det kommer till parlamentariskt stöd är det faktiskt inte väljarna det är fel på – det är oss. Om vi på riktigt har de idéer som är nödvändiga ur ett moraliskt hållbarhetsperspektiv så är det vårt ansvar att lyckas förklara det för väljarna. Och om det är något i vår politik som inte är genomtänkt ur alla perspektiv så får vi väl tacka för kritiken och fundera ett varv till. Det är ur det perspektivet min valanalys växer fram.

När man tittar på de mål som vi tog oss an under supervalåret så är det fantastiskt att vi kan bocka av de flesta, både nådda och i vissa fall överträffade – att vi som ett parti nu bestående av över 19 000 individer är fler medlemmat än någonsin, att vi ingår i regeringen, att vi är det näst största svenska partiet i EU-parlamentet. Att vi ingår i ännu fler lokala och regionala styren och utser rekordmånga kommunal- och landstingsråd. Men vi lyckades inte med vad som ändå får ses som ett huvudsyfte med valet ur vårt perspektiv – att öka rejält i det parlamentariska stödet för vår politik, så väl lokalt som på riksnivån. För även om 6,9 % i regeringsställning är snäppet roligare än 7,3 % i opposition så är allt som stampar kring 7 % ett alldeles för svagt stöd för grön politik och inte världens roligaste valresultat. Vår egen stapel var alldeles för låg.

Viktigt att komma ihåg är att vi egentligen inte är ett parti som är dåligt på att få nya väljare. Ungefär hälften av våra väljare i riksdagsvalet 2014 röstade inte på oss 2010. Men vi tappade också lika många väljare. Och om man – som en god atlet – fokuserar på att jämföra sig med sig själv – så tappade vi 140 000 väljare som röstat på oss i EU-valet i maj – trots att många av dem vid den tiden hade bestämt sig för att rösta grönt även i september. Gröna väljare gick till både rosa, blå och röda partier. Vi gjorde kanske den sämsta valrörelsespurten hittills för partiet.

I EU-valet i maj stod klimatfrågorna i centrum och det fördes en debatt om hur man bäst agerar för att vara en motpol till intolerans och slutenhet. I det politiska klimatet var det naturligt för många av våra sympatisörer att välja en grön röstsedel.

Vi misslyckades med att göra riksdagsvalet till ett miljöval. Vad som är den främsta anledningen till detta finns det många kandidater till. En kan vara att vi fortfarande är betydligt mer kända för klimathundringen som kostnad för privatbilisten än vad alla våra gemensamma hundringar kan leda till i form av grön omställning – fler gröna jobb, bättre skola och levande miljö i hela landet. Även om vårt stöd i lands- och glesbygd är större än någonsin så upplevs vi fortfarande som ett parti som inte förstår – eller ens är intresserat av – förutsättningarna för att leva utanför medelklassbubblan i storstäderna. Som ett parti som tror att alla kan välja att resa kollektivt till jobbet och dricka sitt kaffe i take away-muggar. En annan anledning kan ha varit att den fråga vi ändå lyckades få upp på dagordningen i slutdebatterna – Vattenfalls investeringar i kolkraft – upplevdes som för långt borta från människors vardag.

För man ska komma ihåg att det var i ett antal mindre kommuner som vi gjorde några av våra främsta valresultat, jämfört med 2010. För i många av de kommuner där vi har ökat har våra avdelningar fokuserat på lokala miljöfrågor som den nära havsmiljön eller hållbara gruvnäringar. Det är inspirerande inför framtiden. Så vår första hemläxa blir att göra den gröna omställningen till något som folk känner en större längtan till.

Kampen för ett öppet Sverige kommer alltid vara prioriterat för oss. Vi kommer att fortsätta driva på och debattera frågor kring migration och lika rättigheter. Problemet i slutet av valrörelsen var att vi kom att ägna mer kraft åt kampen mellan oss och Sverigedemokraterna – och hur många likes och retweets den kunde få – än att prata om sakpolitiken och vilken utveckling vi vill se. När vi bytte ut våra politiska idéer mot siffror och taktik utifrån vikten av att bli tredje största parti så förlorade argumenten sin kraft. Människor vill höra vad vi vill göra, inte vad vi inte vill att de ska rösta på. Och bronset blev till sand.

Utöver dessa två förklaringsmodeller så finns det kanske ett 50-tal till som jag tycker har relevans. Och det är bra att debatten nu är igång i partiet om hur vi ska bottna självkritiskt för att fortsätta växa och göra bättre valrörelser. Vi har alla många tankar om valresultatet och vägen framåt och måste vara öppna för alla sorters framåtsyftande, självkritiska diskussioner, från både gamla och nya medlemmars perspektiv.

Bara de senaste dagarna har flera företrädare för partiet gått ut medialt och delat med sig av vad de ser som utmaningar framöver och delar av vår politik de tycker vi borde ta tillfället i akt att utveckla. Oavsett om man håller med dem i sak eller inte så är det ett sundhetstecken att partister vågar uttrycka att vi ibland tycker olika. Och att det är helt okej. Genom en levande och öppen intern debatt kan vi hålla igång en idéutveckling i partiet. Detta är oerhört viktigt, inte minst när vi sitter i regering och det är något jag som partisekreterare ser som en av mina absolut viktigaste uppgifter att värna inför de kommande åren.

Därmed vill jag dock påminna om något som jag talat om i liknande talarstolar om tidigare. När vi går in i interna debatter – offentliga eller ej – så är respekten för varandra som viktigast. Det går att vara grön och tycka olika. Det finns många sätt att vara grön på, som det står i ett klokt partiprogram. Att kalla varandra för “ogröna”, att bunta ihop varandra i falanger, att klistra på varandra åsikter, göra långt dragna tolkningar av vad någon har sagt eller misstänkliggöra varandra hör inte hemma i den gröna idédebatten. (2.05)

Att förlora platsen som tredje största parti till ett parti som vuxit fram ur vit makt-rörelsen var kanske det som kändes tyngst på valnatten. I ett större perspektiv var det egentligen den stora händelsen det här valet bland riksdagspartierna att SD gick kraftigt framåt, de Nya Moderaterna kollapsade och alla vi andra stod stilla eller backade något. Det märks på eftervalsdebatten, särskilt på borgerliga ledarsidor, att man nu söker ett sätt att hantera valresultatet genom att debattera ett av det partiets två profilfrågor – minskad invandring. Att sätta ett tak, en volym på asylrätten.

Så det viktigaste upp-ordet vi har att förlita oss på är att stå upp. För det vi tror på. Även när det är åsikter som inte klappas medhårs av nätdebattörer och hatbrevsskribenter. Som journalisten Lena Sundström mästerligt förklarade i ett tal och en artikel nyligen, där hon problematiserade den säkerhet som många av oss känner att vi skulle ha tillhört den goda sidan som aktivt tagit ställning mot tidigare brott mot mänskligheten. Hon skriver: ”Problemet är förstås att man inte har en aning. Om man skulle ha varit hon, grannen, som vägrade hänga ut nazistflaggan genom fönstret. Eller den som gömde judar på en vind. Kanske hade man valt fel. Kanske hade man inte valt alls. Kanske hade man varit den tysta massan som heilade för att det var det enklaste att göra. Sydstatsgrannen som såg åt ett annat håll när grannens hus brändes ner. För efteråt är det som sagt lätt. Att veta vad som är rätt. Det är samtiden som är utmaningen.”

Det är samtiden som är utmaningen. Alla som läst Sundströms tidigare artiklar och böcker om det danska samhället vet hur snabbt en samtida samhällsdebatt kan vända. Och om vi känner att det är en utmaning att vara en del av en grön rörelse när miljödebatten förminskas till rätten till ohämmad privatbilism så är det ingenting mot hur det skulle vara om den svenska debatten om öppenhet och lika rättigheter förminskades till en debatt om volymer. Hur många sådana här människor tål Sverige, hur många sådana här människor tål Sverige? I Danmark valde partierna att gå det högerpopulistiska partiet till mötes med restriktiv politik och islamofob retorik. Det har inte varit någon lösning på stödet för högerpopulist politik. Härom dagen var Dansk Folkeparti för första gången det största danska partiet i en opinionsmätning inför valet nästa år.

Därför är jag stolt över att trots att jag fått in hundratals analyser och förslag om hur vi kan utvecklas och agera annorlunda framöver från er medlemmar så har inte en enda person föreslagit att vi skulle gå vägen genom en mer restriktiv eller mer stängd politik när det gäller migration och lika rättigheter. Visst, det finns förslag om hur vi ska prata mer om integration på arbetsmarknaden, bättre och mer spritt flyktingmottagande, fler bostäder och så vidare. Men inte en stavelse har gett uttryck för någon önskan om att närma sig den rasistiska dagordningen. Det kan vi vara riktigt stolta över!

Jag hoppas verkligen att övriga partiers valanalyser också följer den linjen. Den historiska migrationspolitiska axeln mellan S och M bröts med Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin som ledare för respektive parti. Därmed har vi gröna tillsammans med både socialdemokrater och moderater sedan dess lyckats sätta humanitet, öppenhet och lika rättigheter i centrum för politiken. Det är därför SD har lagt sig till med en andra profilfråga – att försöka minimera Miljöpartiets inflytande i svensk politik. Oavsett om de ska rösta om en budget i riksdagen eller sätta mål för sina valrörelser.

Vi hade ett helt annat övergripande mål för valrörelsen. Det måste förstås också nämnas när vi nu summerar supervalåret. Vi hade ett mål om att vi – Miljöpartiets valarbetare – skulle ha världens roligaste valår. Jag påmindes om detta när jag var på MP Uppsalas valfinal i valstugan dagen innan valdagen och förrättade ett hedersuppdrag – som karaokevärd. Folk flockades när Feministiskt initiativs valarbetare tolkade Spice Girls, Socialdemokraterna gjorde Ebba Grön och Moderaterna gav sig på ”We are all the winners” – som de storsint tillägnade alla partiers valarbetare. Modiga Uppsalabor kom förbi och vågade sig upp på valstugescenen som för en stund blev en klubb eller kulturell mötesplats snarare än bara en yta för valpropaganda. Jag dansade mer den kvällen än på valvakan kvällen efteråt.

Jag tror att sättet vi bedrev valrörelse på – roligare, modernare, mer innovativt är en stor förklaring till varför vi ökade så mycket i medlemsantal. Gillar man oss så vill man vara med. Ett mail i högen av valanalyser som värmde extra mycket var från Cecilia som ville komplettera sin medlemsenkät med att ”det var den här valrörelsen som, efter många val då jag röstat grönt, fick mig att gå in som medlem i partiet. Det är ju ett gott betyg till valrörelsen!” När jag svarade henne och tackade för de fina orden fick jag tillbaka ”Tack för att du arbetar för ett Sverige med värderingar som är mina. Det kändes så dystert efter valet, men nu lyser hoppet grönt igen.”

Kära vänner. Ta åt er av Cecilias ord. Nu lyser hoppet grönt igen. Jag är imponerad att så många av er tagit er hit. Jag vet att ni egentligen har fullt upp med era nya uppdrag, budgetfullmäktige, förhandlingar. Se till att ni får med er så mycket politiska idéer, engagemang och kontakter som möjligt att packa upp när ni kommer hem. Med er hem får ni också den folder vi tryckt upp inför de här dagarna så att ni nästa gång ni får frågan om ”vad spelar det egentligen för roll att Miljöpartiet sitter med i regering?” så kan ni lämna över några väldigt tydliga exempel på vad det innebär med grönt inflytande i praktiken. Lyft sedan fram fler exempel, från landstinget eller kommunen där ni verkar. Öva er på att berätta om de senaste gröna framgångarna. För nu börjar arbetet. Kavla upp armarna för era nya uppdrag. Se upp för fallgroparna. Ställ dig upp för det vi tror på.
Tack.

[Musik: ”Ställ dig upp
”]

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Att bygga skyddsnät (invigningstal Pride Hudik)

Kära Pride Hudik,

Det är inte lätt att bygga skyddsnät.Det måste vara spänt på precis rätt sätt, det måste vara tillräckligt finmaskigt så att man inte riskerar att falla igenom och det måste vara synligt för att vi ska våga ta språnget. Och det värsta är att man inte kan hålla upp det själv, hur stark man än är.

Det här talet är tillägnat en kille i 11-årsåldern. Han heter Anders och sitter vid ett skrivbord bara några mil härifrån, men 20 år sedan, och skriver en lista. Den handlar om vilka saker han tänker att han kan göra för att passa in lite bättre. I stället för att lyssna på ABBA kan han köpa skivor med Green Day. Han kan be sina föräldrar om att få köpa tröjor med ett visst märke över bröstet. Han kanske till och med skulle kunna börja spela fotboll. I den värld jag kände till var det så man var tvungen att bete sig för att få passa in. Och det var viktigt för mig. Och allra läskigast var ju tankarna på att jag inte var som alla andra.

Så småningom tog jag min första kontakt med homo- och bisexualitet och olika transidentiteter – genom nätet. Genom att anta påhittade namn kunde jag börja snegla på de fantasier jag själv hade, prata med andra. Och ironiskt nog var det i anonyma chattrum som jag kunde förstå att även i Hälsingland fanns personer som jag. Som precis som jag hade funderat på varför man avvek från normen, inte var en typisk ”kille” eller attraherades av killar. Jag började förstå att det nog kan finnas ett skyddsnät som börjat spännas ut någonstans, men jag visste fortfarande inte riktigt var. För genom att bara söka anonyma kontakter på nätet kunde jag också hålla mina tankar hemliga utåt. När någon ropade ”är du bög eller” i klassrummet kunde jag säga ”nej!”

Några år senare hittade jag Hudiksvalls ungdomsteater. HUT blev rummet där alla vi som kände att vi stack ut hade samlats. Vi var hippies och svartrockare. Rollspelare och punkare. Och skulle det visa sig, hbtq-personer. Här mötte jag feminister och vegetarianer. Människor som tagit ställning. Här fanns ett självklart anti-rasistiskt engagemang och en respekt för olikheter. För våra olikheter berikade vårt arbete med att lära oss spela roller. Det är inbyggt i teatern att reflektera över sin egen identitet. Det här skyddsnätet blev inte bara uppspänt, utan också grovmaskigt, för det kunde fånga upp oss alla – oavsett varför vi stack ut. Men det var inte riktigt synligt än. Jag svarade fortfarande ”nej!”.

Det sista teaterprojektet jag var med om i Hudik hette ”Beautiful thing”, en pjäs om två tonårspojkar i en brittisk förort som inser att de är kära i varandra. Jag tror att processen inför den pjäsen och det mottagande den fick av Hudikpubliken var det som också gjorde mitt skyddsnät synligt. Det finns nu uppspänt, det är finmaskigt och det syns.

Till tonerna av The Ark i början av 00-talet fick jag lära mig att man får vara annorlunda. Att det till och med är det som är annorlunda med mig som är det bästa med mig. Priderörelsen har aldrig handlat om rätten att få vara som alla andra, utan om rätten att få vara annorlunda. Det betyder inte att det inte var läskigt att komma ut, men med ett skyddsnät som kunde fånga upp mig så vågade jag ta språnget.

Och nu är det Pride Hudik och alla andra lokala Pridefirandet som knyter sådana skyddsnät och gör det möjligt för fler att komma ut. Man behöver inte hålla upp nätet själv när ni är så många här som hjälps åt!

De senaste åren har lokala Pridefiranden exploderat. I år och i fjol har ill exempel Pajala, Falkenberg, Västerås, Söderhamn och Jönköping sållat sig till orterna med egna Pridefestivaler. Det är fantastiskt. Om inte annat för att det synliggör det som inte är så fantastiskt med att vara hbtq-person. Hatet som fortfarand finns. När det ordnas Pride i en kommun för första gången och vi som är en del av rörelsen samlas, då samlas också hatarna. Oftast på nätet där de – precis som mitt tonåriga jag – också kan avnjuta anonymiteten. Tornedalen Pride kritiserades av både lokala konservativa politiker och av andra invånare, ”Bög eller älg. Hä bare å skjut” som någon skrev i en läsarkommentar. Men det är först när hatet blir synligt som solidariteten också blir det.

För det är då upp till lokalsamhället att visa var vi – ni – står. Står man upp för hbtq-personers rätt att få sticka ut, att få visa vår identitet och kärlek öppet eller står man upp för hatarnas rätt att få hota, misshandla? Ni som är här idag visar tydligt vilken sida ni har valt.

Ett eget Pride är också ett av de viktigaste stegen mot en öppnare kommun i längden. För alla vi som firar vill kunna komma tillbaka nästa år och ha gjort något. En lärare kanske hinner ordna en temadag på sin skola. En företagare tänker över sin marknadsföring och visar olika sorters människor. En politiker kanske har lagt förslag om hbtq-certifiering av förskolor? Vi har redan i år sett Pridebakelsen på Dackås, Pridefesterna på O’Learys och Hogges, ljusstakarna på Härvan och bibliotekets urval av hbtq-litteratur. Små signaler som betyder så mycket.

Det var nyligen EU-val och upp till just oss som politiker och väljare att visa vilken utveckling som är viktig för oss. I stora delar av Europa gick rasistiska och nazistiska partier framåt. Rasismen går hand i hand med sexism, funkofobi, homo- och transfobi. Hatet mot allt som sticker ut, allt som är olika. Men Pridetåget är motsatsen till stöveltrampet i Europa. Det är de växande Pridetågen som ger oss hopp om att vi som väljer kärleken är fler.

Självklart är det viktigt att rösta. Det är viktigt att säga ifrån när någon skämtar föraktfullt om hbtq-personer om muslimer eller andra minoriteter. Och att gå i Pridetåget innebär att du visar att du är en del av en brokig rörelse som inte består av de som är som dig, utan tvärtom att du går och dansar tillsammans med alla som inte liknar dig.

Det är svårt att bygga skyddsnät. Det måste vara spänt precis rätt, det måste vara tillräckligt finmaskigt och det måste vara synligt när vi tar språnget. Men vi som är här i dag och fortsätter vårt engagemang för allas rätt att få vara olika bygger det varje dag, tillsammans. Och till nästa år funderar vi alla på vad vi kan göra tills dess. Glada Hudik, Happy Pride!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Kongresstal 2014 – Det är dags för en varmare politik!

http://www.svtplay.se/klipp/2090317/mp-kongressen-partisekreterare-anders-wallners-tal (SVT Play)

God eftermiddag, Sveriges näst största parti. Jag kan inte tänka mig något bättre ställe att fira min födelsedag än med er här idag. Jag blir alltså 31 år. Den 31:a. I 031-området. […] Göteborg!

Det är också väldigt fint att få se er live. Det var ju inte ens en vecka sedan när jag kom hem strax före 5-snåret på morgonen efter valvaka, fontänbadet och dansgolv. Jag la mig i sängen och började läsa ikapp facebookflödet, sms och twitter. Det var så mycket glädje! Så många bilder på firande miljöpartister, lyckostatusar, lokala rekordsiffror och stolthet. Där brast det för mig och tårarna började rinna. Det var jag, ett paket glass och bara tårar. Som vi har kämpat för det här, inte bara de här sista veckorna innan EU-valet, utan i flera år. Allt arbete vi gjort med partiprogram, samtalskampanj, valplanering, valmanifest och så valrörelse. När jag dagen efter gratulerades av en bekant sa jag först ”tack, det känns historiskt”. Han rättade mig genast och sa ”Nej, Anders. Det ärhistoriskt”. Och han har helt rätt. Vi skrev i söndags ett nytt kapitel för Miljöpartiet de gröna.

Men jag vill förstås börja med att ta på mig det fulla ansvaret att vi inte riktigt tog de mål som vi satt upp för valrörelsen. Tanken var att vi skulle bli bli tredje största parti i EU-valet. Och ta tre mandat. Och det gjorde vi ju inte. Det är uppenbarligen så att jag föreslår alldeles för låga mål för er. Jag borde ha lyssnat på min 4-åriga son.

I valrörelsen förklarade jag för honom hur valet fungerar. Att alla partier berättar vad vi vill göra, sen röstar folk och den som får flest röster får bestämma mest. Jaha, som Melodifestivalen, sa han. Men kommer det gröna partiet att vinna? Det vet vi inte, sa jag. Förra gången det var EU-val blev vi fyra, i valet året efter blev vi trea, nu ser det ut som att vi kan bli nummer 2. ”Hm, då blir ni etta nästa gång!”

Vänner, vi har haft valframgångar förut. Jag minns väldigt väl EU-valsnatten för fem år sedan. Då satt vi och grävde i siffrorna för att hitta våra framgångar, ”titta, vi är störst på Södermalm, i Majorna, nästan hela Möllevången”. Men tiden är förbi nu när Miljöpartiet helt definierades i relation till dessa urbana stadsdelar. I det här valet var vi näst största parti i Sverige. Och lyckades bli större än vår huvudmotståndare Moderaterna. Det gör man inte om man bara är ett ”södermalmsparti”.

Vi var den här gången, förutom största parti på södermalm, dessutom störst i en lång rad städer i Sverige. Näst störst i allt från Norrbotten, Gnesta, Härnösand, Värmland och så vidare… I går hörde jag om en by med 250 invånare där vi fick 2010 fick 2 röster och det här valet 44 röster. Det säger allt om att varje samtal och varje röst är en del av totalen, varje insats i det här valet tog oss framåt. Varje röst i det här valet gjorde skillnad. Inte för att vi skulle ”ta” ett mandat från S, utan få ett mandat till av väljarna.

I SVT:s valundersökning var vi inte bara störst bland studenter utan också bland förvärvsarbetande. Vi är alltså största parti bland arbetande människor. Det brukar vara ett styrketecken för partier. Vi är också förstås överlägset störst bland förstagångsväljare. Men också bland alla människor under 30. Och människor under 40. Och under 50. Framtidspartiet.

Som partisekreterare ansvarar jag för att hålla goda relationer till de andra partierna. Så här kommer några tips på vad andra partierna kan lära sig av vår EU-valrörelse. Nummer ett: Du vinner inte EU-val i Sverige om du missköter miljöfrågan. Moderaterna fick hela den här valrörelsen förklara varför de kommer så lågt i miljöorganisationernas rankningar och varför de motsatt sig hårdare miljökrav i EU-parlamentet. Och de argumenterade glatt för det, att EU inte behöver göra mer. Och då gick det som det gick. Två: Du vinner inte heller EU-val i Sverige på att upprepa folkomröstningskampanjen från 1994. Att skriva ”Ja till Europa” på en affisch betyder ingenting. De allra flesta väljare har ingen relation till folkomröstningen 1994. Och det var ett tag sedan. Du måste också ha en idé om vad du vill använda EU till. Och tre: Du måste förstås ha skickliga och kompetenta kandidater. Det här var hemligheterna bakom vår framgång. Och nu är den röjd för våra motståndare. Men vi kan bjuda på det. För vi vet att vi alltid kommer vinna matchen om miljön, om visionerna och de kompetenta kandidaterna. Nu åker de till Bryssel och förändrar Europa!

Men precis som sist vi firade en valframgång, 2010, så finns det också en kall känsla i kroppen. I min hemkommun Nordanstig – och i många andra delar av landet – blev inte Miljöpartiet näst störst. Det blev Sverigedemokraterna. Och precis som förväntat så var det många främlingsfientliga, rasistiska och nazistiska partier som gick framåt i olika länder i Europa. Partier vars bärande idé är att hetsa mot minoriteter och migranter. Det är som en vän skrev härom dagen, att Europa verkar ha glömt att Hitler på sin tid inte ”tog” makten utan blev framröstad till den. Precis som vi skrev på våra valaffischer så blåster det kalla vindar i Europa, och risken finns nu att det kommer att blåsa kallt för framför allt kvinnor, migranter och minoriteter som hbtq-personer, romer, muslimer och judar.

Vår valrörelse byggde på att i första hand lyfta fram våra vision om att ställa om Europa men parallellt med detta också försäkra våra väljare om att vi tar kampen mot rasismen. Jag är stolt över att Miljöpartiet är en del av den positiva anti-rasistiska rörelsen.

Men jag kan också skämmas över över att jag som privatperson ibland – och säkert många med mig – en stor del av tiden, när det inte är valrörelse, i det närmaste är en smyg-anti-rasist. Alltså att man själv är öppensinnade, och brinner för alla människors lika värda, men att man kanske inte vågar markera i vardagen varje gång man konfronteras med främlingsfientlighet eller rasism.

Jag minns en bekant till mig som delade en status på facebook från ett nazistiskt parti. Det dröjde månader innan jag ens vågade maila och fråga om han verkligen stod bakom det han spred. När han inte svarade så släppte jag det. Jag fixade inte att ta debatten utan slutade ha kontakt med honom i stället. Och det var fel. Eller när jag för några veckor sedan gick förbi Slussen i Stockholm och såg att samma parti samlats till en manifestation. I stället för att gå dit och ställa mig med ryggen till eller sålla mig till den talkör som hade börjat bildas så sprang jag vidare till något viktigt möte. I efterhand kände jag att det mötet inte kan ha varit viktigare än att visa att vi är många som inte accepterar rasister på våra gator? Jag knöt näven i fickan i stället. Vi, alla smygantirasister, måste nu som rörelse stå upp lika rakryggat mot sexism, rasismen, homo- och transfobi, funkofobi – oavsett om det är valrörelse eller inte. Vi har en fantastisk möjlighet redan i morgon när vi gemensamt går i West Pridetåget tillsammans. Pridetågen är själva symbolen för mångfald och allas rätt att få vara olika. Igår när jag gick och köpte nya hängslen till paraden så pratade jag med de som sålde symbolerna. De fick mig att inse att den stora markeringen är ju inte att ha symbolerna i en Prideparad. Den stora markeringen är att ha det resten av året.

Om vi inte vågar stå upp för vår egen skull så måste vi göra det för de som kommer efter oss. Mina två barn växer upp i en regnbågsfamilj med fyra föräldrar. På fyraårskontrollen skulle vår äldsta son svara på vad olika bilder föreställer, bilder på bussar och träd och så vidare. Det kom en bild på en flaggstång med svenska flaggan på. ”Vad är det här för bild?” ”Det är Prideflaggan!”, svarade vår son. För att fira Pride är för vår familj som att fira julafton eller ramadan för andra familjer. Han har redan börjat lyssna på årets Pridelåt och pratar mycket om paraden i sommar. Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder har en annan ingång i de här frågorna – han har kallat Pride för perverst och jämfört Pridebesökarna med pedofiler.

På valnatten var det inte bara glädjestatusar från er jag läste. Jag läste också en status som min mamma delade från en före detta kollegas. Hennes 10-åriga dotter som hade frågat sin mamma ”kan Sverigedemokraterna bestämma nu att jag inte längre får vara i Sverige?”. Flickans pappa kommer från Gambia. Mamman avslutade statusen med ”Så somnade mitt barn ikväll. Tack alla ni som står upp mot rasism och kämpar för alla människors lika värde. Kärlek.”

Och kärlek är starkare än hat. Medmänsklighet vinner över främlingsfientlighet.

Vi visste att högerextrema och rasistiska partier i Europa skulle gå framåt. Vi visste att Sverigedemokraterna skulle komma in i EU-parlamentet. Deras väljare hade bestämt sig långt innan valrörelsen. Det vi lyckades med i Sverige däremot är unikt.

Svenska väljare röstade på de två mest flyktingvänliga, feministiska och hbtq-profilerade partierna i Sverige. Den feministiska, gröna vågen bärs upp av idéer om jämställdhet och hållbarhet och kämpar emot alla främlingsfientliga idéer. Genom att sätta människors rättigheter i fokus och hur de kan stärkas, så vänder vi vinden och vänder debatten. Och stärker människor från att bara vara smyg-anti-rasister. Så vänder vi rädsla till stolthet och framtidstro. Det är dags för en varmare politik!

 

När jag satt och skrev det här talet i onsdags fick jag ett brev. Det var skrivet med lite skakig handstil på baksidan av ett utskick om att förnya sitt medlemskap:

 

Hej Anders! Tack för brevet. Efter 30 års intensiv kamp för de gröna idéerna orkar jag inte mer utan jag drar mig tillbaka. Det är dags för yngre och friskare personer att fortsätta kämpa.

För fler och bättre tåg och järnvägar. För sol- och vindenergi. För varmare gemenskap och fred. För generösare invandring. Mot fler motorvägar och bilar. Mot kärnkraft och kärnvapen. Mot fler prylar. Mot främlingsfientlighet. M v h Bernt-Erik”

Det är helt OK för mig att medlemmar som känner för att göra så lämnar partiet när de vill fokusera på något annat. Men det känns som att vi skulle ha behövt Bernt-Erik när vi ska ta valmanifestet och hans förmåga att sammanfatta kärnan i vår politik. Han kunde tyvärr inte vara här, men jag vill ändå läsa upp hans sätt att sammanfatta våra frågor inför er behandling av valmanifestet.

Det är skönt att veta att vi är många som står beredda att kämpa vidare, eller att ta vid efter hans gärning. Vi är i dag 16 133 personer närmare bestämt. Fram tills för några veckor sedan var vårt högsta medlemsantal någonsin knappt 16 000. Det betyder att Miljöpartiet inte bara är Sveriges näst största parti – vi har dessutom aldrig varit större!

Jag hade nog inte vågat måla den här bilden för er för tre år sedan när jag, Åsa och Gustav valdes till de här uppdrgate, att vi skulle vara näst största parti i EU-valet och med fler medlemmar än någonsin. Det kan bara betyda en sak att [inkluderande gest] är helt fantastiska. Jag måste också skicka en extra eloge på dessa saker – medlemsantalet och EU-valsresultatet till Grön Ungdom och Gröna studenter som jag vet har kämpat så hårt i den här valrörelsen och också fått igång oss andra. En stor applåd för er!

 

Något som jag däremot lovade för tre år sedan var att vi skulle bli Sveriges mest öppna parti och involvera fler i politiken. Vi skulle bli bättre på att finnas där människor finns. Och en viktig faktor i EU-valsresultatet är att just de två partier som tydligast fokuserat på att flytta det politiska samtalet dit människor är – istället för tvärtom – var valets vinnare. Feministiska ”home parties” och Miljöpartiets samtalskampanj har inneburit att tusentals människor har mött partiets representanter i en miljö där de själva vill prata politik.

Vi tog för två och ett halvt år sedan gemensamt målet om att ha 250 000 samtal med den ambitiösa definitionen att samtalet skulle vara ett utbyte av åsikter. Inte bara en ”väljarkontakt”, som andra stora partier kallar det i sina kampanjer. Idag när jag vaknade var målsnöret fortfarande uppspänt. När jag 10.29 öppnade samtalsappen så gick vi över målet om 250 000 samtal. Vi har fört 252 688 samtal med människor och involverat dem i politiken. Det här är den finaste och varmaste födelsedagspresent jag någonsin har fått. Bra jobbat! Förmågan till slutspurten här är jag nästan än mer imponerad av, än EU-valet.

Med den här fjärdedels miljonen samtal med människor är vi nu fullt utrustade av erfarenheter och idéer inför avslutningen av det här supervalåret – riksdags-, landstings- och kommunvalen. Men kampanjmetoder är inte allt. Moderaterna hade i EU-valrörelsen 600 000 samtal. Ett tips till dem kanske snarare skulle vara att ha lite färre nästa gång. Vi gröna vet att samtalen inte är allt. Det krävs också politiska visioner.

Det är därför vi samlas för att fatta beslut om valmanifestet. Och att vi är det enda partiet som gör det i såhär god tid innan valet. Att man i flera månader kan läsa och granska vårt manifest, är det här något jag vill ställa mig bakom? Istället för att det kommer de sista veckorna i valrörelsen. Inte minst kan de, några hundra tusen människorna, som röstade grönt för första gången i söndags läsa. Och se, de frågorna jag röstade för i söndags – bättre miljö, mer mänskliga rättigheter. Är det också viktiga frågor i september?

Hur många här använde er av valappen i EU-valrörelsen? Kan ni öppna den nu i er mobil? Att ni öppnar appen gör det nämligen möjligt för oss att skicka små meddelanden till er under hela valrörelsen. Ni som inte har den ännu får gärna ladda hem den. Vi har nu idag öppnat upp ett nytt dokument i appen – ”Så tycker vi”. Det är ett dokument som många miljöpartister känner sedan tidigare. En sammanställning av våra viktigaste argument, stöd för att kunna möta väljarna och länkar till fördjupning i den gröna politiken politiska frågor. Den finns också i fysisk form i materialmontern att hämta.

När jag började skissa på det här talet visste jag varken hur det skulle gå i EU-valet eller i samtalskampanjen. Och då slog det mig att det är ju inte heller särskilt miljöpartistiskt att bara prata om det som händer här och nu. Ett stenkast härifrån ligger Lisebergstornet, där man kan hissas 146 meter över havet, just för att kunna blicka lite längre än bara det man har omkring sig. Så jag vill prata lite om 2018 och 2019 års valrörelser.

När vi går till val 2018 så kommer vi för första gången ställas till svars fullt ut för samhällsutvecklingen i Sverige. Vi kommer att ha suttit i regering i fyra år och haft det yttersta ansvaret för klimatutvecklingen, för skolresultaten och för ungdomsjobben. Det var vår regerings miljöminister som var på klimattoppmötet i Paris 2015 och var drivande i att få till ett globalt klimatavtal på plats. När nästa PISA-mätning kommer är det vår regerings utbildningsminister som får svara på frågorna om hur vi lyckats ge eleverna mer tid med sina lärare och förbättra resultaten. Om resultatet i EU-valet var ett nytt kapitelför partiet så är det här en ny bok. Att möta väljarna efter fyra års regeringsställning är en ny utmaning för oss. Det känns väldigt bra att i den här salen och i rummet har så mycket erfarenhet i att ha arbetat i majoritet och möta väljarna efter att ha haft det ansvaret.

När vi möter väljarna igen 2019 inför EU-parlamentsvalet så har vår grupp miljöpartister fått visa att vi är partiet som inte bara kan prata visioner i valrörelsen utan också komma tillbaka efter fem år och visa vad vi åstadkommit på klimatpolitiken, öppenheten, flyktingpolitiken och integriteten. Vi ska visa hur vi har lyckats stänga ute rasisterna från inflytande i EU-parlamentet. Jag är redan entusiastisk inför att på något sätt vara en del av valrörelserna om fyra och fem år!

Men ett råd till er när ni sätter målen inför de valrörelserna är att inte hålla tillbaka. Lyssna på barnen. Enligt min son ska vi bli nummer ett.

Igår hade vi besök av Mona Sahlin här på ett seminarium. Det är en person som jag inspirerats mycket av. Jag fascineras av hur en person som under så lång tid varit en central del av ett etablerat partis maktstruktur, haft många förtroendeuppdrag och ministerposter men i det alltid har lyckats behålla kontakten med nya moderna rörelser. Att Mona är hyllad av stora delar av den antirasistiska rörelsen, feministiska- och hbtq-rörelsen beror ju på att hon aldrig slutat lyfta in deras frågor mitt in i den politiska makten. På samma sätt tycker jag Birgitta Ohlsson är en förebild i den nuvarande regeringen. Jag tror att det är många rörelser som känner att de genom den personen kan känna att man har ett inflytande i den politiska makten, även om de ibland kan vara missnöjda med vad regeringen som helhet gör.

Det var precis den rollen som Miljöpartiet tog på oss när vi bildades för över 30 år sedan. Vi skulle bilda ett parti och vara de utomparlamentariska rörelsernas röst i parlamentet. Nu tycker jag att det är dags för nästa steg. Att vi intar rollen som de utomparlamentariska rörelsernas röst i regeringen.

Jag vill att Miljöpartiet 2018 och 2019 ska vara ett parti som vuxit in i vår roll som ett statsbärande parti i bemärkelsen att människor ska rösta på oss för att det känns tryggast så. Men vi ska aldrig tappa vårt unika perspektiv och roll i svensk politik, att lyfta civilsamhällets radikala idéer och hårda krav på samhällsutveckling rakt in i partipolitiken.

Och vi ska heller aldrig sluta involvera människor i samhällsförändringen. Lika självklart som vi behöver politiker som står upp för hållbarhet och mot rasism behöver vi också operasångare, schlagerartister, kampsportare, programledare, sjuksköterskor och brandmän som utifrån sina plattformar står upp för vad som är rätt. Det är först när politiken, civilsamhället och enskilda människor går åt samma håll som vi utvecklar samhället framåt. Det är när vi har gröna hjältar i samhällets alla delar som vi kan gå framåt, tillsammans.

Kära miljöpartister, vi är på vår största kongress någonsin, ska ta vårt bästa valmanifest någonsin. Och det första valmanifestet som ligger till grund för en regeringsförklaring. Och vad kan vara bättre än att sammanfatta med några siffror. 31 år. 15,4 procent. 16 134 medlemmar. 252 688 samtal. 106 dagar kvar, till valet. 100 % kärlek.

Tack.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Om ”EU-skatt” och den ytliga svenska EU-debatten

I dagarna har Miljöpartiet släppt vårt EU-valmanifest som innehåller de frågor våra EU-parlamentariker ska driva de kommande fem åren. Manifestet fastslogs i en medlemsomröstning. I omröstningen bestämde våra medlemmar att skriva in i manifestet att Miljöpartiet vill ” införa en skatt på finansiella transaktioner inom EU, fri för alla medlemsstater att delta i. Intäkterna ska användas till gröna investeringar, för förnybar energi och hållbara transporter, som stimulerar jobb, främst i fattigare delar av EU. EU ska fatta beslut om hur intäkterna används för dessa syften”.

I den mediala rapporteringen slängs nu med termen ”EU-skatt” som Miljöpartiet påstås ha tagit ställning för och vi påstås därmed ha antagit en ”EU-vänlig linje”. Expressen går längst och påstår att vi vill ge EU ”beskattningsrätt” och klagar över svenska partiers naivitet i att ge EU mer makt på de områden man själv har starka åsikter på.

Är vårt förslag en ”EU-skatt”? Vill vi ge EU beskattningsrätt? Nej. Vi är för en skatt på finansiella transaktioner (precis som vi varit under lång tid, tillsammans med stora delar av solidaritetsrörelsen). Men – den ska vara frivillig – för de medlemsländer som vill att finanssektorn ska bidra till klimatomställningen – att ansluta sig till. Ändamålet är också fastslaget (gröna investeringar för förnybar energi och transporter). Det ökat alltså inte den allmänna EU-budgeten och är inte fritt för EU att använda efter eget huvud. Det som är nytt i vårt förslag är att den exakta placeringen av investeringarna ska beslutas gemensamt så att de kan göras där de är mest effektiva snarare än att rika länder ska kunna låta bli att finansiera sina klimatinvesteringar själva.

Är vårt förslag ”EU-vänligt”? Är vi inte längre ett EU-kritiskt part? Vi är ett EU-kritiskt parti. Och det här förslaget är ett bra exempel på hur vi tycker EU ska fungera: att medlemsländer ska kunna välja vilka samarbeten man ska ingå i och inte tvingas in i olika samarbeten som en direkt följd av medlemskapet eller nya fördragsändringar. På det sättet kan EU användas som arena för samarbete utan att frånta medlemsländerna sin suveränitet.

Varför blir då den mediala reaktionen då så kategorisk? Jag tror att det beror på en ytlig EU-debatt. I Sverige har EU länge diskuterats utifrån ett ”för eller emot”-perspektiv, alltså att varje sakfråga sågs i skenet av huruvida debattörer och partier var för eller emot att EU fanns – eller i alla fall huruvida Sverige skulle vara medlemmar eller inte. (Miljöpartiet är förstås inte oskyldiga till detta då vi fram till 2008 fortfarande ville att Sverige skulle lämna EU.)

Idag har ytterst få partier en kategorisk ”ja till allt EU gör” eller ”nej till allt EU gör”. Då blir den mediala beskrivningen något skev om alla förslag ett parti lägger fram att man ska använda EU-samarbetet till ska tolkas som ett närmande på just den skalan, snarare än efter vilka konsekvenser förslaget får.

Miljöpartiet är fortfarande ett EU-kritiskt parti. Men vi vässar ständigt de verktyg vi utifrån denna syn kan använda EU för att säkra klimatarbetet och mänskliga rättigheter i Europa – med EU som verktyg. Eller som Åsa Romson säger i Ekot: ”Vi ska lösa de problem som behöver lösas gemensamt i EU. Det behöver vi också ge varandra kraft att göra, medan de problem som löses bättre närmare människor beslutas närmare människor, ska hållas här.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Mitt #Almedalen

Nu är det snart dags för årets Almedalsvecka, vilket jag ser fram emot. Här är ett urval av vad jag har för mig under veckan:

Söndag 30 juni
Jag inleder Almedalsveckan med att sitta på ”politikerläktaren” på Botkyrka kommuns seminarium ”Från mångkultur till interkultur – från ord till handling”. Det känns som en bra inledning efter MP:s kampanj Öppna fler dörrar.

Måndag 1 juli
På morgonen blir jag utfrågad i ideella trädgården om MP:s politik för civilsamhället. Därefter är det dags för en av veckans höjdpunkter – panelen ”Om Olof Palme varit ung idag – hade han gått med i S? där jag ska få diskutera partipolitikens framtid och moderna folkrörelser med bland andra Lina Thomsgård och Max Ahlborn om folkrörelser och engagemang. Jenny Madestam modererar, arrangerar gör (S)medjan. På lunchen dansar jag med TCO på Lunch beat ”för allas lika värde”. Inte missa. Eftermiddagen inleds med seminarietFrån ungdom till vuxenliv” som Handikappförbunden arrangerar. Jag ska föredra en rapport som MP presenterade för ett par år sedan och sitta i den efterföljande politikerpanelen. På eftermiddagen träffar jag MP Västra Götalands Almedalsgäng – en riktig tradition.

Tisdag 2 juli
MP:s dag inleder jag med att bli utfrågad i Expressens valstuga vid Donners plats kl 9 och chattar därefter på SvD.se kl 10 om MP och vår politik. Vid lunch är jag gäst hos SR Alltid Nyheter för att prata om en låt som betytt mycket för mitt politiska engagemang. Klockan 13.45 håller jag i seminariet ”Världens roligaste valår 2014”  och diskuterar EU-valet med Per Grankvist, Sasja Beslik och Jenny Malmsten som alla sitter i vår referensgrupp inför EU-valet. På eftermiddagen har jag den stora äran att medverka hos viktiga Maktsalongen på seminariet ”Vem tar ansvar för de duktiga flickorna?

Sedan drar det ihop sig till kvällens viktiga panelsamtal ”Dags för en ny arbetslinje” där toppnamn från LO, TCO, SACO, Företagarna och Svenskt Näringsliv gästar Almedalsscenen och MP:s dag. Väldigt roligt att kunna samla dem alla! Dessutom uppträder Navid Modiri och Gudarna och efter allt detta så kommer Gustav Fridolin att hålla årets bästa Almedalen-tal. Inte missa.

Onsdag 3 juli
Till frukost ska jag diskutera miljökommunikation med Futerra Sustainability Communications – ”vilka budskap om hållbar utveckling går hem hos svenska folket?”. På eftermiddagen diskuterar jag och Michael Arthursson (C) hos Mittuniversitetet/Demicom om lärdomar man kan dra av lyckade och misslyckade valrörelser. Dagen avrundas med att miljöpartister som är i Visby samlas till en årligen återkommande picknick.

Torsdag 4 juli
På morgonen medverkar jag i den viktiga kampanjen ”Sitt med Dawit” för Dawit Isaak. Vid lunchen diskuterar jag ”Att forma normen – från rosé till alkoholfritt” med Folkrörelse mot droger. Tydligen var Miljöpartiet det enda partiet som under fjolårets Almedalen arrangerade ett alkoholfritt arrangemang. Kl 14.30 ska jag sedan prata pappor och föräldraförsäkringen med Pappa Magazine.

Utöver detta står förstås ett antal möten, samtal, middagar och mingel på dagordningen… Och ett par seminarier jag ska försöka hinna gå på också! För miljöpartister som är i Visby rekommenderas facebookgruppen där vi kan hitta varandra och tipsa om intressanta aktiviteter.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Kongresstal 2013: Minskade utsläpp, ökad medmänsklighet

 
Talet kan ses på SVT Play.

Det är väldigt viktigt hur man inleder. Några aktuella exempel är ”Ett program”, ”Ett socialistiskt” eller, i värsta fall, ”Sverigedemokraterna är”. Så inleder några av de andra partierna sina idé- och partiprogram. Vårt program inleds med (…) ”Välkommen”.

Vad säger det om oss som rörelse? Det första ord som möter den som läser vårt program är ”välkommen” och strax därefter beskriver vi vår gröna människosyn. Att människor är kreativa, empatiska varelser som vill och kan ta ansvar. Det är på den grunden vi utvecklar och förnyar samhället – och partiet. För en av de mest utmärkande grundstenarna med grön ideologi är ju att den till sin natur är under utveckling. Det finns ingen auktoritet som redan har skrivit den ultimata skriften om vår ideologi, vi skriver den löpande tillsammans. Det är det häftigaste med att befinna sig på partiprogramskongress.

Så, välkomna.

Min första kongress i Gävle 2005 var just en partiprogramskongress och känslan av att ett par av mina yrkanden om skola och fredsfrågor letade sig in hela vägen in i partiprogrammet var obeskrivlig. Nu är ni många här inne som förhoppningsvis redan fått ta åt er av den känslan eftersom många av de 10 000 förslag som lagts och behandlats under partiprogramsprocessen redan har tagits upp till partistyrelsens förslag. Nu ägnar vi några dagar åt att finslipa politiken så att vi alla kan gå rakryggade till tåget på söndag, välkomna ännu fler till oss – och fortsätta valrörelsen.

För om exakt ett år idag öppnar vallokalerna. Valet till EU-parlamentet den 25 maj 2014 är femte gången Sverige väljer EU-parlamentariker men första gången vi gör det bara några månader innan det är val igen. Första gången, 1995, fick Miljöpartiet drygt 17 procent av rösterna, vår största valframgång hittills, även om det var en tillfällig topp i opinionen. Då var vi ett trovärdigt protestparti och vi har sedan dess försökt etablera oss som ett trovärdigt alternativ.

Och vi har lyckats. Vår potential som politiskt alternativ är nu stabiliserad på samma nivå som den tillfälliga toppen 95. Och det är inte bara ett retoriskt grepp i ett partisekreterartal. Göteborgs universitet som sammanställer partiernas potential visar att vi numera är ett tänkbart alternativ för var tredje väljare. Så stor har den gröna potentialen inte varit sedan rekordvalet 95.

Med all rätt. Vi har heller aldrig haft såhär mycket att göra.

Som Åsa sa igår har nya rekordvärden för koldioxid uppmätts nu i maj. I höst presenterar FN:s klimatpanel sin nya rapport om klimatförändringarna och den blir förhoppningsvis en väckarklocka – utan snoozeknapp, som Grön Ungdoms Lorentz Tovatt skulle säga – om att klimat- och miljöfrågorna inte bara är en av vår tids ödesfrågor, utan också en av de absolut viktigaste politiska frågorna.

EU är en oerhört viktig arena som vi behöver verka på för att få ett internationellt avtal om klimatfrågorna. Inom EU finns det också många goda exempel på länder, regioner och städer som lyckats minska utsläpp och vill sprida sitt arbete till fler. Många av de klimat- och landsbygdsprojekt som ni genomför i era kommuner är idag delfinansierade av EU snarare än av den stat som Alliansen, inklusive dess så kallade gröna röst, styr.

Eurokrisen har pågått i flera år nu. I flera länder är läget extremt allvarligt. Människor har kastats ut i arbetslöshet, länder har tvingats till enorma nedskärningar i välfärden och fortfarande finns ingen lösning i sikte. Den grekiska ungdomsarbetslösheten beräknas vara över 60 procent. Systemet med en gemensam valuta för så många olika ekonomier som inom EU fungerar inte. Här i Sverige har vi sluppit det mesta av eurokrisen. I år är det tio år sedan Sverige sade Nej till EMU i en folkomröstning. Det är vi som gröna EU-kritiker stolta över!

Det finns i eurokrisens spår ett guldläge för den gröna EU-kritiken. Men då menar jag den konstruktiva EU-kritiken som den gröna rörelsen står för. Den som pekar på det orimliga i hur EU:s budget används idag. En ekonomi där vi subventionerar fossil- och kemikalieberoende jordbruk och utfiskning av haven istället för att koppla samman Europa i ett nät – ett nät av 100 procent förnybar energi. Från de soldränkta sydliga delarna av Europa till de vindtäta höjderna i Norden. En budget där vi idag lägger pengar på flyttkaruseller mellan Bryssel och Strassbourg istället för att möjliggöra öppnare gränser och flyttkaruseller med ordentliga järnvägar mellan Europas huvudstäder. Ett EU där människor dör i sina försök att ens ta sig över gränsen till Europa för att få sina asylskäl prövade, men flygindustrin och kortsiktiga valutaspekulationer får verka, utan gränser.

Det finns också en annan sorts EU-kritik i eurokrisens spår. En EU-kritik som utifrån hög arbetslöshet och ökande klyftor i många medlemsländer utnyttjar den debatten för högerpopulism. Som försöker påskina att det skulle vara invandringens fel att ekonomier går på knäna. Argument om att Europa behöver stänga gränserna än mer har förts fram av olika partier i många länder och kommer att föras fram även i den svenska valrörelsen inför EU-parlamentsvalet. Där behövs Miljöpartiet – ett grönt EU-kritiskt parti som vill öppna upp gränserna mellan EU och världen – som motpol.

Ett färskt exempel från Storbrittanien är det brittiska partiet UK Independence Party som startade som ett vanligt EU-kritiskt parti på 90-talet, men som i lokalvalen tidigare i år argumenterade mot den så kallade ”okontrollerade” invandringen från Bulgarien och Rumänien. Kandidater för partiet berättade om hur de ”äcklas av afrikaner” och flera har avslöjats med kopplingar till högerextremism. 76 procent av deras väljare uppgav att de röstade på dem för att de ville begränsa invandringen. I EU-parlamentet sitter de tillsammans med öppet främlingsfientliga partier som Dansk Folkparti och Lega Nord. Det är en EU-kritik som är totalt väsenskild från den gröna. Vi gröna ser att EU är för litet för att lösa de globala problemen. De vänder sig istället inåt och jublar när EU bygger högre murar.

EU-valen är befriande för oss idéburna partier för att de saknar blockpolitik och fokuserar på sakfrågor och kandidater. Det kommer vara upp till väljarna i Sverige om vilka personer vi skickar till EU-parlamentet – och vilka prioriteringar vi vill stödja.

Vill Sverige skicka progressiva gröna kandidater som vill förändra EU och genom den gröna gruppen öppna fler dörrar till och mellan EU-länderna, förverkliga och försvara mänskliga rättigheter för romer, muslimer, judar, hbtq-personer och andra minoriteter och lägga sin handlingskraft på den gröna omställningen av Europa? Eller vill Sverige skicka bakåtsträvande högerpopulistiska män som vill förena sig med sina likar i Europa för att stänga gränser, förneka klimatkrisen, stoppa Prideparader och långsamt backa Europa in i framtiden?

Vilket parti som blir det tredje största svenska parti i valet till EU-parlamentet spelar roll. Jag tror att Sverige kommer att göra ett vägval – vill vi vara ett land som vill minska utsläppen och öka medmänskligheten – eller vill vi vara ett land som vill göra tvärtom? Vägvalet kommer inte bara att ha betydelse för gruppernas styrka i EU-parlamentet. Det har självfallet också betydelse för resten av valrörelsen som pågår till september – och för nästa mandatperiod.

Om väljarna i maj belönar klimatskepsis och främlingsfientlighet, hur påverkar det bevakningen av valet i september? Kommer vi att få ifrågasätta kortsiktigheten och visionslösheten eller kommer den gröna visionen – ”en värld utan gränser där alla har möjlighet att flytta, men ingen tvingas fly” – att vara den som ifrågasätts?

Vi vet att färre röstar i EU-val och att det därför är upp till oss partier att visa varför det är viktigt. Men som ni vet är det inte alltid vi som redan är partister som kläcker de bästa idéerna på hur man når ut till de som ännu inte är politiskt aktiva. Därför har vi bett om hjälp. Idag, ett år innan EU-valet, tillsätter jag en grupp personer som gått med på att hjälpa Miljöpartiet med just att nå ut inför EU-valet. Gruppen består av personer som kan sakfrågor och som har förmågan att väcka och förvalta intresse och engagemang.

Gruppen består av en hållbarhetsexpert, en forskare inom antirasism, en programledare, en statsvetare och Obamakampanjare, en ekonom och vårt eget i veckan nyvalda språkrör för Federation of Young European Greens – Ingrid Nyman – som är här i salen just nu. Ett stort grattis till ditt uppdrag!

Som sagt, vi har aldrig varit så många som är beredda att kavla upp ärmarna. Platsen som tredje största svenska parti i EU-parlamentet ska bli vår.

”Det var en gång en pojke. Han var så där en fjorton år gammal, lång och ranglig och linhårig, Inte stort dugde han till: han hade mest av allt lust att sova och äta, och därnäst tyckte han om att ställa till odygd.” Så inleds Selma Lagerlöfs klassiker Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

Och precis som Nils Holgersson så har också Nils Anders Wallner genomfört en underbar resa genom Sverige. Jag har besökt samtliga regionorganisationer i partiet under våren för att diskutera valåret och den valrörelse som ligger framför oss. Jag har åkt bil väldigt fort i Oskarshamn för att hinna ikapp en missad buss, jag har anslutit mig till hockeypubliken på gågatan i Luleå och Eurovision-fansen på gatorna i Malmö och till och med kollat in stämningen på Scandics nattklubb i Östersund. Och jag har samtalat med nästan 250 000 miljöpartister.

Jag möter ett parti som efter två år i ett hundratal majoriteter precis lotsat igenom mandatperiodens största vinster, som stor utbyggnad av egen vindkraft i Östersund, satsningar på sexuell och reproduktiv hälsa i Norrbotten och sociala investeringsfonder i bland annat Malmö och Norrköping. Jag möter också små avdelningar med ett fåtal aktiva som kämpar för att hinna med att opponera på kommunpolitiken och få ihop en lokal styrelse. Några av er hade kommit ganska långt i er valplanering och väntar otåligt på att riks ska komma ikapp – andra blev lite tagna på sängen av mitt besök men det kändes som att ni fått upp ångan när jag reste vidare.

Och nu har vi anlänt till Västmanland. När Nils Holgersson kom till Västmanland slog han sig ner på ett åkerfält i Fellingsbro där han fick höra en sägen. Den handlade om en jätte som var så rik att hon ägde hela landet. Nu låg hon för döden och hade ett stort huvudbry om hur hon skulle dela upp sina rikedomar mellan sina tre söner. De två äldre bröderna kände hon inte så mycket för, men den yngsta var hennes kelgris.

På sin dödsbädd samlade hon alla sina betesängar och goda hamnplatser till en arvslott och lade den söderut och alla sina åkrar och skog till en annan lott, norröver. Hon kallade till sig de tre sönerna och dem nickade, det här var två goda arvslotter. Dock, sa hon, sedan hade jag nästan inget kvar till den tredje lotten. Det blir lite vildmark, lite tallbackar och ensnår och en hel del varg som kan ställa till problem… Det har jag nu samlat västerut. Men vem ska få den här sista, mycket sämre arvslotten? De tre bröderna skruvade på sig och den gamla jätten jämrade sig över den olycka det innebar att behöva göra en av sina söner så besviken. Till slut sa den yngsta sonen, som höll av henne mest, att han kunde ta den sämre lotten. Han klarade inte av att se sin mor våndas så.

Modern gick bort och bröderna reste för att se över sina nya ägor. Den tredje sonen kände att han gjort rätt, men kunde inte riktigt känna sig lika nöjd som de äldre bröderna. Först när han studerade berggrunden i sin vildmark lite noggrannare och insåg att den var genomsprängd med malmådror; järn, silver och koppar insåg han att hans gamla mor lämnat honom med den mest värdefulla arvslotten – just för att han var beredd att sätta andras intressen före sig själv.

Vi kommer att se en valrörelse nästa år då partierna som vanligt försöker övertrumfa varandra med sänkta skatter och höjda bidrag till olika grupper. Såhär mycket får barnfamiljerna, pensionärerna, företagarna osv… Det är ganska lätt att paketera politik som går ut på att försöka köpa gruppers lojalitet genom att anspela på deras egoism och deras plånböcker.

Men om vi återgår till den människosyn som vi skriver in i partiprogrammet i helgen. Vi tror att människan gärna sätter andra intressen före sig själv. Människor vill lägga vår röst för det ekologiska systemet och för djuren, för kommande generationer och för människor i andra länder – om vi lyckas berätta om detta. Vi märker att om vi sätter andras intressen före våra egna så får också vi mycket mer tillbaka.

För även om vår potential är svindlande så är det bara en tredjedel av den som har bestämt sig för att rösta på oss. Vi har många fler att prata med om vi ska fortsätta att växa.

Vi har nu nått halvlek i samtalskampanjen, det gemensamma projekt som vi ägnat oss åt under mandatperioden. Hittills har drygt 67 000 människor diskuterat politik med oss miljöpartister. Det är riktigt bra jobbat, men vi kan nå mycket högre. Kampanjen öppnar upp partiet för fler och ser till att vi orkar vara ute och göra roliga utåtriktade aktiviteter även mellan valen. All tid vi investerar i samtalskampanjen gör att vi kan hantera valåret ännu bättre.

När jag träffat er i regionerna har er egen bedömning varit att långt många fler samtal har förts, men att få orkar registrera samtalen också. Därför gör vi det lättare nu. Med den nya samtalssajten och samtalsappen som många av er laddade hem igår blir det lättare och roligare att registera samtal och engagera sig i kampanjen. Ni fick säkert några idéer igår under middagens prisutdelning och kommer att få fler i eftermiddag av Per och Gunvor. Vi går in i kampanjens andra och avslutande år, den andra andningen. Och vi gör det med nästa samtalsämne – om nya jobb.

Vi kallar det tredje ämnet ”Dags för en ny arbetslinje”. För mig kanaliserar det här ämnet den frustration jag och många med mig känt sedan Alliansen vann valet 2006 – att samhällsproblemet arbetslöshet steg för steg har individualiserats. Göran Hägglund har nog uttryckt det kallast i en tv-debatt när han – möjligen obetänksamt – sa ”Varje person som är arbetslös är naturligtvis ett samhällsproblem”.

Den synen leder till att det är de arbetslösa som ska pressas hårdare för att anpassa sig, göras anställningsbara, flytta från hem och familj, ryckas upp ur sjuksängen. Men det politiker som tycker att det är viktigt med att människor kan arbeta borde fundera på är hur vi ser till att det finns fler arbeten som människor kan gå till. En arbetslinje borde inte handla om hårdare villkor för arbetslösa. Den borde handla om politik för nya jobb.

När jag varit ute i kampanjen och övat mig i att möta människor där de är är det påfallande ofta som vägen till samtalet går genom arbete. ”Vad jobbar du med då?” kan vara ett av få sätt att få igång ett samtal. Ett av mina starkaste minnen är den man som stod och läste vårt material i ett köpcentrum. Jag gick fram och undrade om han hade några frågor. Nej, han läste bara och tyckte att det var väldigt bra att vi som parti syntes även när det inte var val. Men sedan blev det tyst. Så, vad jobbar du med då? Blev mitt sätt att hålla igång samtalet. ”Jag har precis blivit varslad”, sa han då. ”Så jag vet inte om jag får vara kvar. Det var därför jag stannade, för att det stod ‘öppna fler dörrar till arbete’ på affischen. Det är jättebra att ni trycker på det. Jag har jobbat på mitt företag i snart 40 år och har ingen utbildning i grunden, så det känns läskigt att behöva gå ut i arbetslöshet nu” Här någonstans visste jag inte riktigt vad jag skulle säga, så jag ställde lite dumma följdfrågor om hur det kändes. Han svarade: ”Ja, man är ju sig själv närmast, förstås, men egentligen tycker jag att det är allvarligare att ungdomarna inte får jobb.”

Idag önskar jag att vi redan hade dragit igång vårt tredje samtalsämne när jag träffade mannen. Då hade jag enkelt kunnat visa honom våra förslag för fler jobb inom industrin, där han jobbade, och våra idéer om hur vi vill arbeta just för att unga människor ska få jobb. Jag var helt enkelt inte van vid att prata jobb med människor innan jag satte mig in i vårt material. Jag tror att vi kan vara några fler i partiet som är ovana vid det. Och när man inte är van är det bra att läsa på – och öva.

Jag hade också velat visa honom affischen som nu pryder kongressen. Hur vår arbetslinje inte – som Alliansens – ska vara hård, kall och så smal att balansera på att du riskerar att ramla av och falla utanför trygghetssystemen om du blir arbetslös. Vår linje fokuserar på politik för nya jobb, är mänsklig; innehåller både arbete och fritid och fångar upp dig som faller utanför och hjälper dig tillbaka. Det finns inget stup där vår arbetslinje tar slut.

Avslutning

En avslutning är minst lika viktig som en inledning. Därför vill jag låna en som jag tycker är väldigt bra, från förslaget till nytt partiprogram: ”Tvivla aldrig på att omtänksamma och engagerade människor kan förändra världen. Varje utveckling tar sin början i den enskilda människans övertygelse och engagemang. Du gör skillnad!”

Tack.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Om migrationsdebatten och att bli utpekad som huvudmotståndare

Sedan Miljöpartiet inledde förhandlingar med regeringen om att göra migrationspolitiken mer human har två partier utmålat oss som huvudmotståndare. Det ena partiet är SD (på grund av de reformer som överenskommelsen lett till, som vård och skola för papperslösa, rätten till familjeåterförening etc). Det andra partiet är V (av mer principella skäl; att vi över huvud taget förhandlar med M och att vi därmed skulle legitimera vad M och regeringen gör även utanför överenskommelsen).

Så vi har kritik från två håll; för att vi gör för mycket och för att vi gör för lite. Vi vill förstås lyckas med så mycket förändringar som möjligt i rätt riktning och är ännu inte nöjda eller färdiga med våra ambitioner för mandatperioden. Efter nästa val hoppas vi förstås på nya möjligheter för en mer positiv flyktingpolitisk riksdagsmajoritet, men vi vill inte vänta tills dess på att förändra.

Självklart har vi inte lyckats förändra hela regeringens politik, men flera punkter från den rödgröna överenskommelsen från 2010 genomförs nu i Sverige (som en fjärde migrationsdomstol och bättre landinformation). Och dessutom ett antal punkter som vi inte lyckades få med oss S på då (som exempelvis vård för papperslösa). Den stora stridsfrågan just nu är att förändra synnerligen ömmande omständigheter så att fler ska få stanna.

Jag mailade Christina Höj Larsen (migrationspolitisk talesperson, V) för tre veckor sedan med några frågor för att jag ville förstå deras val av strategi bättre – att så offensivt gå på MP inom områden som ligger utanför överenskommelsen. Istället för ett svar blev jag idag idag inbjuden till debatt i P1 Morgon där vinkeln var V:s påstående om att MP skulle ha legat bakom polisens kontroller i tunnelbanan i Stockholm. (Originalrubriken var ”är ansvariga för”).

Jag välkomnar all kritik som handlar om de faktiska förändringar av svensk migrationspolitik som vi förhandlat fram. Jag tar – och har tagit – debatten om överenskommelsen varje dag; på twitter, i samtal med vänsterpartister, asylrörelsen och allmänheten, i media, på mailen och inom MP:s pågående kampanj ”Öppna fler dörrar” som opinionsbildar för en mer human migrationspolitik. Det behövs en kritisk och pådrivande folkrörelse utanför partipolitiken för att en förhandling ska lyckas. Det behövs starka röster om att vi behöver gå ännu längre för att politiker ska kunna komma framåt. Det vet i, för att när MP och V gemensamt satt vid förhandlingsbordet 2005 för att uppnå förändringar behövdes flyktingamnesti-kampanjen för att trycka på S så att vi kunde få igenom faktiska förändringar 2006. Tusentals människor som hade fått avslag fick en ny prövning och kunde stanna i Sverige. Det är vår största politiska framgång till dags dato.

Idag finns en möjlighet för en sådan rörelse att växa sig stark igen. Men istället för att MP och V kan stå enade i den rörelse – som riksdagens mest progressiva flyktingpolitiska partier så lägger V sitt mediala utrymme på att utmana MP på debatt och sprider påståenden som faktiskt inte stämmer. De uttalar sig till och med om att MP inte borde få medverka på flyktingpolitiska manifestationer för att vi ”fikar med Billström” istället för att stå upp för vår politik. Det är låg debattnivå.

När jag idag frågar vänsterpartister – vars budskap är att MP borde ”ta ansvar” och därmed lämna överenskommelsen de centrala frågorna
1) Vad som förändrats till det sämre sedan 2011 inom migrationspolitiken och om det hade varit bättre om våra framgångar, som vård för papperslösa, uteblivit; så får jag inget svar.
2) Vad som skulle bli bättre inom migrationspolitiken resten av mandatperioden om MP skulle lämna överenskommelsen och överlåta till Moderaterna att bestämma själva? Inget svar.

Istället kommer nya anklagelser om att vi ”fikar med makten”, ”hycklar” och att vi borde överlåta migrationspolitiken till regeringen så att oppositionen kan tjäna poäng på det. Nya debattartiklar med udden mot MP, inbjudningar till debatter. Om man googlar ”vänsterpartiet, kritik, migration” så får man fler träffar där de går på MP än träffar där de går på M.

Och det tycker jag är synd. Som politiker får jag lära mig leva med att andra politiker skarvar med sanningen för att vinna medialt utrymme och politiskapoänger. Som människa och sedan länge en del av flyktingrörelsen i Sverige blir jag däremot ledsen och arg.

Vi är alla människor.

PS. Missa inte heller Jakop Dalundes pedagogiska text om överenskommelsen, REVA och polisens metoder.

Publicerat i Okategoriserade | 4 kommentarer

Tal Grön Ungdoms riksårsmöte 2013: Det ska bli bättre


Tack Björn Lindgren för videoinspelning.

Kära Grön Ungdom,

det är kittlande att få vara här igen. Mitt senaste riksårsmöte var i Malmö 2007 och det börjar ju bli några år sedan. Då hade jag ansvar för mellanstadiedisco-festen. Hur många av er var här då? (…) Okej. Då är det inte så många som kan säga emot om jag hävdar att det var den roligaste fest GU någonsin haft. I år har jag istället ansvar för att hålla tal precis efter språkrörsvalet.

Kära språkrörskandidater,

Jag kan ärligt säga att jag vet precis hur ni har mått. För sju år sedan, 2005, på Hwitfeltska gymnasiet i Göteborg stod jag upp och kandiderade till språkrör på Grön Ungdoms riksårsmöte. Månaderna inför årsmötet var jättejobbiga. Stressnivån var hög, det fanns alltid en artikel till att skriva, en till lokalavdelningsresa att göra. Vi var många som kandiderade och vi försökte alla profilera oss i vilka sakfrågor vi ville att Grön Ungdom skulle synas i och hur vi bäst skulle påverka Miljöpartiet. Diskussionen om hur man kritiserar externt och påverkar internt var även då i centrum.

När väl årsmötet kom ville jag bara ha det överstökat. Alla kandidater stod ute på skolgården under tiden medlemmarna pläderade för sina favoriter och röstade. Och just i det ögonblicket kändes det som att hela vår framtid stod på spel.

En skillnad mellan 2005 och 2013 är att ni som gjort den här resan den här gången gör det inför öppen ridå. Jag har sett inslag i TV4, ni har alla skrivit artiklar på en av politiker-Sveriges mest lästa sidor, ni har spelat in videobloggar och startat hemsidor. Och uttryckt fantastiskt mycket vackert om vår politik och vår rörelse. Hur ni blivit förälskade i politiken, hur ert medlemskap var det bästa som hänt er. Jag har läst och fascinerats över vilken kraft som finns i vårt ungdomsförbund.

För att citera Kitty Ehn: ”Grön Ungdom består av tusentals medlemmar, som tillsammans står för miljontals briljanta idéer och tankar som vi måste bli bättre på att lyssna och ta tillvara på.”

Jag är en stark anhängare av att Grön Ungdom som organisation ska ha plattformar att påverka Miljöpartiet, och det gör ni. Men Miljöpartiet ska inte bara lyssna på er, Miljöpartiet ska bestå av er. Era mp-avdelningar börjar snart sätta listor inför valen 2014. Jag tycker att jag känner igen alldeles för få här inne från träffar som jag har med våra kommunalråd, gruppledare och andra kommun- och landstingspolitiker. Och varför finns inte fler av er i vår riksdagsgrupp? Glöm inte att ni är ett partipolitiskt ungdomsförbund och att i ett grönt parti behöver ni inte stå på tillväxt innan ni kan ta för er av politisk makt.

För att citera Julia Finnsiö: ”Vi sitter inte på läktaren, utan har både idéerna och engagemanget för hur vi skapar en bättre värld.”

Jag vill helt enkelt uppmana er till att kandidera till de uppdrag där ni känner att ni skulle kunna göra en insats. Även om det kan vara läskigt. Våra öppna processer är en styrka för oss, men de kan också vara påfrestande. Ni som har kandiderat inför RÅM har blivit granskade och ifrågasatta. Varför har du inte skrivit fler artiklar? Vem fick flest likes på facebook? Varför sprids hens artikel mer än min? Vem kommer rösta på vem? Kan jag lita på de jag känner att jag har deras stöd?

Jag kände precis samma sak 2005. Och det var förstås en stor besvikelse när jag inte blev vald. Men att inte vinna ett språkrörsval visade sig vara en viktig pusselbit i att jag skulle hitta min linje framåt i livet. Jag har aldrig ångrat min b-plan. Jag flyttade till Malmö istället och fick studera migrationsfrågor, testa kommunpolitik och blev ganska snart sugen på – och tillfrågad om – andra roliga och spännande uppdrag som i backspegeln har gjort mig till både den jag är och var jag är idag.

Oavsett vilka extremt vältaliga och kompetenta personer ni väljer till språkrör idag så är ni alla här inne språkrör för Grön Ungdom och för Miljöpartiet.

För att citera Erik Lindman-Mata: ”Jag vill inte att jag ska bli språkrör för Grön Ungdom. Jag vill att vi ska bli språkrör för Grön Ungdom.”

För hur ni alla beskriver er syn på politik och era upplevelser av er tid i förbundet är det absolut viktigaste vi har för att bli fler i den gröna rörelsen. Och vi behöver bli ännu fler som vill lägga lite eller mycket av sin tid på ett grönt engagemang.

För att citera Magda Rasmusson, när hon visionerade om Grön Ungdom i framtiden: ”Grön Ungdom är en rörelse där alla som delar våra problemformuleringar och lösningar är välkomna att vara med – en gång, två gånger, helt enkelt så länge personen känner att det ger henom något.”

Jag vill passa på att tacka era avgående språkrör Rebecka och Björn för ett väldigt gott samarbete under de senaste två åren. Miljöpartiet och GU arbetar ju väldigt nära varandra, delar partiprogram, politik och kampanjer. Det ställer väldigt höga krav på samarbete och det har varit ett nöje att samarbeta med er.

Jag kan med säkerhet säga att Grön Ungdom aldrig haft så gott samarbete med den anti-rasistiska rörelsen och den muslimska rörelsen i Sverige som med Björn som språkrör. I en tid då vi och Sverigedemokraterna slåss om bronsplatsen i svensk politik så måste vi vara högerpopulismens motpol. Grön Ungdom måste vara det ungdomsförbund som sätter ner foten hårdast vid rasism och främlingsfientlighet – oavsett vilket parti det är som uttrycker det. Det har Björn varit en av de som arbetat allra hårdast för. Tack.

I den rörelse som nu växer fram i samhället för hållbar ekonomi, nya mått på välstånd är många gröna engagerade. Men den miljöpartist som verkligen gjort sig ett namn i rörelsen och delat podier med alla andra tunga experter är Rebecka. Hon har en helt oöverträffad förmåga i vår rörelse att förklara varför ekonomi måste vara både mänsklig och miljövänlig. Nyligen belönad med att rankas som mer miljömäktig än såväl Annie Lööf, Maria Wetterstrand som Gustav Fridolin – Rebecka Carlsson. Tack.

För att citera Rebecka, när hon fick hela Miljöpartiets kongress i våras, inklusive mig att börja gråta; ”Jag vågar säga att ingen tjänar på en ekonomi som är beroende av att vi skäms för hur vi är. Där vi aldrig kan räcka till.” och ”Det är därför jag är miljöpartist – av ekonomiska skäl – om ni så vill.”

Det är väldigt snart valår. Det får mig att vilja fråga – har ni sett ”Sabrina, tonårshäxan”? Hon har en garderob där hon samlar personer som öser beröm, pepp och bekräftelse över henne. Grön Ungdom borde vara den garderoben för språkrören och för alla andra medlemmar. Platsen där ni samlar på er engagemang, energi, nätkärlek och hopp för att kunna vara ute och debattera och prata med andra.

För att citera Björn Lindgren; ”Internt borde vi sträva efter att i första hand förstå varandra, och att oklara uttalanden tolkas välvilligt istället för illvilligt.” och att ”berömma och uppmuntra det man vill se mer av”, snarare än att klaga på varandra.

Testa inte den hårdaste politiska retoriken eller sök de tuffaste konflikterna på oss andra gröna – spara det till de andra ungdomsförbundare och politiker som ni kommer att möte i valrörelsen. Eller till trollen i kommentatorsfälten.

För att citera Cecilia Svennberg: ”Jag trodde länge att det var ett val man behövde göra, ha roligt eller rädda världen. På senare år har jag insett att ha roligt många gånger är en förutsättning för att rädda världen.”

Om GU ser till att ni har roligt så orkar ni också debattera med dem som inte håller med oss. Och framför allt, samtala med alla unga människor som kanske helt saknar framtidshopp och tro på politiken som förändringskraft. Ni måste då orka vara dem som säger att Det kan bli bättre.

För att citera Lorentz Tovatt: ”Förändring skapas genom engagemang. Därför är vårt viktigaste uppdrag för att åstadkomma förändring att berätta för andra att det faktiskt går att göra skillnad.”

Vem minns Göran Persson? (…) Precis som för de flesta av er så kommer de flesta ni möter i valrörelsen inte minnas något annat än Alliansen och Moderaterna vid makten.

Efter då åtta år med Alliansen ökar den psykiska ohälsan bland unga samtidigt som skolresultaten sjunker. När eleverna får betala de bristande resurserna med mindre tid med läraren, ingen tid med kuratorn och med skolpolitiker som vill förbjuda allt från kepsar till paddor i klassrummet och nu hotar med betyg från årskurs 3. Det kan bli bättre. Med en grönare skolpolitik.

Efter åtta år med Alliansen är fler unga än på länge utan sysselsättning. Ungdomsjobben kommer att vara valrörelsens viktigaste fråga. Där måste grön politik för fler gröna jobb, fler jobb inom småföretagen, välfärden och industrin och fler jobb för och av unga vara det naturligaste valet för alla unga. Det kan bli bättre. Med en grönare jobbpolitik.

Efter åtta år med Alliansen har Sverige tappat takten i klimatomställningen. Sveriges utsläpp är minst tio gånger högre än vad som är hållbart och 4 av 5 oroar sig för klimatet. Med Alliansens takt når vi EU:s klimatmål 150 år för sent. Men det kan bli bättre. Med en grönare ekonomisk politik.

Det kan bli bättre. Det kommer bli bättre. Det ska bli bättre. Med en grönare regering.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar