Anders Wallner (MP)

<iframe src=”http://www.svt.se/wd?widgetId=32050&sectionId=2850&articleId=1249051&type=embed&contextSectionId=2850&autostart=false” width=”480″ height=”270″ frameborder=”0″ scrolling=”no”></iframe>

Det är väldigt viktigt hur man inleder. Några aktuella exempel är ”Ett program”, ”Ett socialistiskt” eller, i värsta fall, ”Sverigedemokraterna är”. Så inleder några av de andra partierna sina idé- och partiprogram. Vårt program inleds med (…) ”Välkommen”.

Vad säger det om oss som rörelse? Det första ord som möter den som läser vårt program är ”välkommen” och strax därefter beskriver vi vår gröna människosyn. Att människor är kreativa, empatiska varelser som vill och kan ta ansvar. Det är på den grunden vi utvecklar och förnyar samhället – och partiet. För en av de mest utmärkande grundstenarna med grön ideologi är ju att den till sin natur är under utveckling. Det finns ingen auktoritet som redan har skrivit den ultimata skriften om vår ideologi, vi skriver den löpande tillsammans. Det är det häftigaste med att befinna sig på partiprogramskongress.

Så, välkomna.

Min första kongress i Gävle 2005 var just en partiprogramskongress och känslan av att ett par av mina yrkanden om skola och fredsfrågor letade sig in hela vägen in i partiprogrammet var obeskrivlig. Nu är ni många här inne som förhoppningsvis redan fått ta åt er av den känslan eftersom många av de 10 000 förslag som lagts och behandlats under partiprogramsprocessen redan har tagits upp till partistyrelsens förslag. Nu ägnar vi några dagar åt att finslipa politiken så att vi alla kan gå rakryggade till tåget på söndag, välkomna ännu fler till oss – och fortsätta valrörelsen.

För om exakt ett år idag öppnar vallokalerna. Valet till EU-parlamentet den 25 maj 2014 är femte gången Sverige väljer EU-parlamentariker men första gången vi gör det bara några månader innan det är val igen. Första gången, 1995, fick Miljöpartiet drygt 17 procent av rösterna, vår största valframgång hittills, även om det var en tillfällig topp i opinionen. Då var vi ett trovärdigt protestparti och vi har sedan dess försökt etablera oss som ett trovärdigt alternativ.

Och vi har lyckats. Vår potential som politiskt alternativ är nu stabiliserad på samma nivå som den tillfälliga toppen 95. Och det är inte bara ett retoriskt grepp i ett partisekreterartal. Göteborgs universitet som sammanställer partiernas potential visar att vi numera är ett tänkbart alternativ för var tredje väljare. Så stor har den gröna potentialen inte varit sedan rekordvalet 95.

Med all rätt. Vi har heller aldrig haft såhär mycket att göra.

Som Åsa sa igår har nya rekordvärden för koldioxid uppmätts nu i maj. I höst presenterar FN:s klimatpanel sin nya rapport om klimatförändringarna och den blir förhoppningsvis en väckarklocka – utan snoozeknapp, som Grön Ungdoms Lorentz Tovatt skulle säga – om att klimat- och miljöfrågorna inte bara är en av vår tids ödesfrågor, utan också en av de absolut viktigaste politiska frågorna.

EU är en oerhört viktig arena som vi behöver verka på för att få ett internationellt avtal om klimatfrågorna. Inom EU finns det också många goda exempel på länder, regioner och städer som lyckats minska utsläpp och vill sprida sitt arbete till fler. Många av de klimat- och landsbygdsprojekt som ni genomför i era kommuner är idag delfinansierade av EU snarare än av den stat som Alliansen, inklusive dess så kallade gröna röst, styr.

Eurokrisen har pågått i flera år nu. I flera länder är läget extremt allvarligt. Människor har kastats ut i arbetslöshet, länder har tvingats till enorma nedskärningar i välfärden och fortfarande finns ingen lösning i sikte. Den grekiska ungdomsarbetslösheten beräknas vara över 60 procent. Systemet med en gemensam valuta för så många olika ekonomier som inom EU fungerar inte. Här i Sverige har vi sluppit det mesta av eurokrisen. I år är det tio år sedan Sverige sade Nej till EMU i en folkomröstning. Det är vi som gröna EU-kritiker stolta över!

Det finns i eurokrisens spår ett guldläge för den gröna EU-kritiken. Men då menar jag den konstruktiva EU-kritiken som den gröna rörelsen står för. Den som pekar på det orimliga i hur EU:s budget används idag. En ekonomi där vi subventionerar fossil- och kemikalieberoende jordbruk och utfiskning av haven istället för att koppla samman Europa i ett nät – ett nät av 100 procent förnybar energi. Från de soldränkta sydliga delarna av Europa till de vindtäta höjderna i Norden. En budget där vi idag lägger pengar på flyttkaruseller mellan Bryssel och Strassbourg istället för att möjliggöra öppnare gränser och flyttkaruseller med ordentliga järnvägar mellan Europas huvudstäder. Ett EU där människor dör i sina försök att ens ta sig över gränsen till Europa för att få sina asylskäl prövade, men flygindustrin och kortsiktiga valutaspekulationer får verka, utan gränser.

Det finns också en annan sorts EU-kritik i eurokrisens spår. En EU-kritik som utifrån hög arbetslöshet och ökande klyftor i många medlemsländer utnyttjar den debatten för högerpopulism. Som försöker påskina att det skulle vara invandringens fel att ekonomier går på knäna. Argument om att Europa behöver stänga gränserna än mer har förts fram av olika partier i många länder och kommer att föras fram även i den svenska valrörelsen inför EU-parlamentsvalet. Där behövs Miljöpartiet – ett grönt EU-kritiskt parti som vill öppna upp gränserna mellan EU och världen – som motpol.

Ett färskt exempel från Storbrittanien är det brittiska partiet UK Independence Party som startade som ett vanligt EU-kritiskt parti på 90-talet, men som i lokalvalen tidigare i år argumenterade mot den så kallade ”okontrollerade” invandringen från Bulgarien och Rumänien. Kandidater för partiet berättade om hur de ”äcklas av afrikaner” och flera har avslöjats med kopplingar till högerextremism. 76 procent av deras väljare uppgav att de röstade på dem för att de ville begränsa invandringen. I EU-parlamentet sitter de tillsammans med öppet främlingsfientliga partier som Dansk Folkparti och Lega Nord. Det är en EU-kritik som är totalt väsenskild från den gröna. Vi gröna ser att EU är för litet för att lösa de globala problemen. De vänder sig istället inåt och jublar när EU bygger högre murar.

EU-valen är befriande för oss idéburna partier för att de saknar blockpolitik och fokuserar på sakfrågor och kandidater. Det kommer vara upp till väljarna i Sverige om vilka personer vi skickar till EU-parlamentet – och vilka prioriteringar vi vill stödja.

Vill Sverige skicka progressiva gröna kandidater som vill förändra EU och genom den gröna gruppen öppna fler dörrar till och mellan EU-länderna, förverkliga och försvara mänskliga rättigheter för romer, muslimer, judar, hbtq-personer och andra minoriteter och lägga sin handlingskraft på den gröna omställningen av Europa? Eller vill Sverige skicka bakåtsträvande högerpopulistiska män som vill förena sig med sina likar i Europa för att stänga gränser, förneka klimatkrisen, stoppa Prideparader och långsamt backa Europa in i framtiden?

Vilket parti som blir det tredje största svenska parti i valet till EU-parlamentet spelar roll. Jag tror att Sverige kommer att göra ett vägval – vill vi vara ett land som vill minska utsläppen och öka medmänskligheten – eller vill vi vara ett land som vill göra tvärtom? Vägvalet kommer inte bara att ha betydelse för gruppernas styrka i EU-parlamentet. Det har självfallet också betydelse för resten av valrörelsen som pågår till september – och för nästa mandatperiod.

Om väljarna i maj belönar klimatskepsis och främlingsfientlighet, hur påverkar det bevakningen av valet i september? Kommer vi att få ifrågasätta kortsiktigheten och visionslösheten eller kommer den gröna visionen – ”en värld utan gränser där alla har möjlighet att flytta, men ingen tvingas fly” – att vara den som ifrågasätts?

Vi vet att färre röstar i EU-val och att det därför är upp till oss partier att visa varför det är viktigt. Men som ni vet är det inte alltid vi som redan är partister som kläcker de bästa idéerna på hur man når ut till de som ännu inte är politiskt aktiva. Därför har vi bett om hjälp. Idag, ett år innan EU-valet, tillsätter jag en grupp personer som gått med på att hjälpa Miljöpartiet med just att nå ut inför EU-valet. Gruppen består av personer som kan sakfrågor och som har förmågan att väcka och förvalta intresse och engagemang.

Gruppen består av en hållbarhetsexpert, en forskare inom antirasism, en programledare, en statsvetare och Obamakampanjare, en ekonom och vårt eget i veckan nyvalda språkrör för Federation of Young European Greens – Ingrid Nyman – som är här i salen just nu. Ett stort grattis till ditt uppdrag!

Som sagt, vi har aldrig varit så många som är beredda att kavla upp ärmarna. Platsen som tredje största svenska parti i EU-parlamentet ska bli vår.

”Det var en gång en pojke. Han var så där en fjorton år gammal, lång och ranglig och linhårig, Inte stort dugde han till: han hade mest av allt lust att sova och äta, och därnäst tyckte han om att ställa till odygd.” Så inleds Selma Lagerlöfs klassiker Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

Och precis som Nils Holgersson så har också Nils Anders Wallner genomfört en underbar resa genom Sverige. Jag har besökt samtliga regionorganisationer i partiet under våren för att diskutera valåret och den valrörelse som ligger framför oss. Jag har åkt bil väldigt fort i Oskarshamn för att hinna ikapp en missad buss, jag har anslutit mig till hockeypubliken på gågatan i Luleå och Eurovision-fansen på gatorna i Malmö och till och med kollat in stämningen på Scandics nattklubb i Östersund. Och jag har samtalat med nästan 250 000 miljöpartister.

Jag möter ett parti som efter två år i ett hundratal majoriteter precis lotsat igenom mandatperiodens största vinster, som stor utbyggnad av egen vindkraft i Östersund, satsningar på sexuell och reproduktiv hälsa i Norrbotten och sociala investeringsfonder i bland annat Malmö och Norrköping. Jag möter också små avdelningar med ett fåtal aktiva som kämpar för att hinna med att opponera på kommunpolitiken och få ihop en lokal styrelse. Några av er hade kommit ganska långt i er valplanering och väntar otåligt på att riks ska komma ikapp – andra blev lite tagna på sängen av mitt besök men det kändes som att ni fått upp ångan när jag reste vidare.

Och nu har vi anlänt till Västmanland. När Nils Holgersson kom till Västmanland slog han sig ner på ett åkerfält i Fellingsbro där han fick höra en sägen. Den handlade om en jätte som var så rik att hon ägde hela landet. Nu låg hon för döden och hade ett stort huvudbry om hur hon skulle dela upp sina rikedomar mellan sina tre söner. De två äldre bröderna kände hon inte så mycket för, men den yngsta var hennes kelgris.

På sin dödsbädd samlade hon alla sina betesängar och goda hamnplatser till en arvslott och lade den söderut och alla sina åkrar och skog till en annan lott, norröver. Hon kallade till sig de tre sönerna och dem nickade, det här var två goda arvslotter. Dock, sa hon, sedan hade jag nästan inget kvar till den tredje lotten. Det blir lite vildmark, lite tallbackar och ensnår och en hel del varg som kan ställa till problem… Det har jag nu samlat västerut. Men vem ska få den här sista, mycket sämre arvslotten? De tre bröderna skruvade på sig och den gamla jätten jämrade sig över den olycka det innebar att behöva göra en av sina söner så besviken. Till slut sa den yngsta sonen, som höll av henne mest, att han kunde ta den sämre lotten. Han klarade inte av att se sin mor våndas så.

Modern gick bort och bröderna reste för att se över sina nya ägor. Den tredje sonen kände att han gjort rätt, men kunde inte riktigt känna sig lika nöjd som de äldre bröderna. Först när han studerade berggrunden i sin vildmark lite noggrannare och insåg att den var genomsprängd med malmådror; järn, silver och koppar insåg han att hans gamla mor lämnat honom med den mest värdefulla arvslotten – just för att han var beredd att sätta andras intressen före sig själv.

Vi kommer att se en valrörelse nästa år då partierna som vanligt försöker övertrumfa varandra med sänkta skatter och höjda bidrag till olika grupper. Såhär mycket får barnfamiljerna, pensionärerna, företagarna osv… Det är ganska lätt att paketera politik som går ut på att försöka köpa gruppers lojalitet genom att anspela på deras egoism och deras plånböcker.

Men om vi återgår till den människosyn som vi skriver in i partiprogrammet i helgen. Vi tror att människan gärna sätter andra intressen före sig själv. Människor vill lägga vår röst för det ekologiska systemet och för djuren, för kommande generationer och för människor i andra länder – om vi lyckas berätta om detta. Vi märker att om vi sätter andras intressen före våra egna så får också vi mycket mer tillbaka.

För även om vår potential är svindlande så är det bara en tredjedel av den som har bestämt sig för att rösta på oss. Vi har många fler att prata med om vi ska fortsätta att växa.

Vi har nu nått halvlek i samtalskampanjen, det gemensamma projekt som vi ägnat oss åt under mandatperioden. Hittills har drygt 67 000 människor diskuterat politik med oss miljöpartister. Det är riktigt bra jobbat, men vi kan nå mycket högre. Kampanjen öppnar upp partiet för fler och ser till att vi orkar vara ute och göra roliga utåtriktade aktiviteter även mellan valen. All tid vi investerar i samtalskampanjen gör att vi kan hantera valåret ännu bättre.

När jag träffat er i regionerna har er egen bedömning varit att långt många fler samtal har förts, men att få orkar registrera samtalen också. Därför gör vi det lättare nu. Med den nya samtalssajten och samtalsappen som många av er laddade hem igår blir det lättare och roligare att registera samtal och engagera sig i kampanjen. Ni fick säkert några idéer igår under middagens prisutdelning och kommer att få fler i eftermiddag av Per och Gunvor. Vi går in i kampanjens andra och avslutande år, den andra andningen. Och vi gör det med nästa samtalsämne – om nya jobb.

Vi kallar det tredje ämnet ”Dags för en ny arbetslinje”. För mig kanaliserar det här ämnet den frustration jag och många med mig känt sedan Alliansen vann valet 2006 – att samhällsproblemet arbetslöshet steg för steg har individualiserats. Göran Hägglund har nog uttryckt det kallast i en tv-debatt när han – möjligen obetänksamt – sa ”Varje person som är arbetslös är naturligtvis ett samhällsproblem”.

Den synen leder till att det är de arbetslösa som ska pressas hårdare för att anpassa sig, göras anställningsbara, flytta från hem och familj, ryckas upp ur sjuksängen. Men det politiker som tycker att det är viktigt med att människor kan arbeta borde fundera på är hur vi ser till att det finns fler arbeten som människor kan gå till. En arbetslinje borde inte handla om hårdare villkor för arbetslösa. Den borde handla om politik för nya jobb.

När jag varit ute i kampanjen och övat mig i att möta människor där de är är det påfallande ofta som vägen till samtalet går genom arbete. ”Vad jobbar du med då?” kan vara ett av få sätt att få igång ett samtal. Ett av mina starkaste minnen är den man som stod och läste vårt material i ett köpcentrum. Jag gick fram och undrade om han hade några frågor. Nej, han läste bara och tyckte att det var väldigt bra att vi som parti syntes även när det inte var val. Men sedan blev det tyst. Så, vad jobbar du med då? Blev mitt sätt att hålla igång samtalet. ”Jag har precis blivit varslad”, sa han då. ”Så jag vet inte om jag får vara kvar. Det var därför jag stannade, för att det stod ‘öppna fler dörrar till arbete’ på affischen. Det är jättebra att ni trycker på det. Jag har jobbat på mitt företag i snart 40 år och har ingen utbildning i grunden, så det känns läskigt att behöva gå ut i arbetslöshet nu” Här någonstans visste jag inte riktigt vad jag skulle säga, så jag ställde lite dumma följdfrågor om hur det kändes. Han svarade: ”Ja, man är ju sig själv närmast, förstås, men egentligen tycker jag att det är allvarligare att ungdomarna inte får jobb.”

Idag önskar jag att vi redan hade dragit igång vårt tredje samtalsämne när jag träffade mannen. Då hade jag enkelt kunnat visa honom våra förslag för fler jobb inom industrin, där han jobbade, och våra idéer om hur vi vill arbeta just för att unga människor ska få jobb. Jag var helt enkelt inte van vid att prata jobb med människor innan jag satte mig in i vårt material. Jag tror att vi kan vara några fler i partiet som är ovana vid det. Och när man inte är van är det bra att läsa på – och öva.

Jag hade också velat visa honom affischen som nu pryder kongressen. Hur vår arbetslinje inte – som Alliansens – ska vara hård, kall och så smal att balansera på att du riskerar att ramla av och falla utanför trygghetssystemen om du blir arbetslös. Vår linje fokuserar på politik för nya jobb, är mänsklig; innehåller både arbete och fritid och fångar upp dig som faller utanför och hjälper dig tillbaka. Det finns inget stup där vår arbetslinje tar slut.

Avslutning

En avslutning är minst lika viktig som en inledning. Därför vill jag låna en som jag tycker är väldigt bra, från förslaget till nytt partiprogram: ”Tvivla aldrig på att omtänksamma och engagerade människor kan förändra världen. Varje utveckling tar sin början i den enskilda människans övertygelse och engagemang. Du gör skillnad!”

Tack.

Sedan Miljöpartiet inledde förhandlingar med regeringen om att göra migrationspolitiken mer human har två partier utmålat oss som huvudmotståndare. Det ena partiet är SD (på grund av de reformer som överenskommelsen lett till, som vård och skola för papperslösa, rätten till familjeåterförening etc). Det andra partiet är V (av mer principella skäl; att vi över huvud taget förhandlar med M och att vi därmed skulle legitimera vad M och regeringen gör även utanför överenskommelsen).

Så vi har kritik från två håll; för att vi gör för mycket och för att vi gör för lite. Vi vill förstås lyckas med så mycket förändringar som möjligt i rätt riktning och är ännu inte nöjda eller färdiga med våra ambitioner för mandatperioden. Efter nästa val hoppas vi förstås på nya möjligheter för en mer positiv flyktingpolitisk riksdagsmajoritet, men vi vill inte vänta tills dess på att förändra.

Självklart har vi inte lyckats förändra hela regeringens politik, men flera punkter från den rödgröna överenskommelsen från 2010 genomförs nu i Sverige (som en fjärde migrationsdomstol och bättre landinformation). Och dessutom ett antal punkter som vi inte lyckades få med oss S på då (som exempelvis vård för papperslösa). Den stora stridsfrågan just nu är att förändra synnerligen ömmande omständigheter så att fler ska få stanna.

Jag mailade Christina Höj Larsen (migrationspolitisk talesperson, V) för tre veckor sedan med några frågor för att jag ville förstå deras val av strategi bättre – att så offensivt gå på MP inom områden som ligger utanför överenskommelsen. Istället för ett svar blev jag idag idag inbjuden till debatt i P1 Morgon där vinkeln var V:s påstående om att MP skulle ha legat bakom polisens kontroller i tunnelbanan i Stockholm. (Originalrubriken var ”är ansvariga för”).

Jag välkomnar all kritik som handlar om de faktiska förändringar av svensk migrationspolitik som vi förhandlat fram. Jag tar – och har tagit – debatten om överenskommelsen varje dag; på twitter, i samtal med vänsterpartister, asylrörelsen och allmänheten, i media, på mailen och inom MP:s pågående kampanj ”Öppna fler dörrar” som opinionsbildar för en mer human migrationspolitik. Det behövs en kritisk och pådrivande folkrörelse utanför partipolitiken för att en förhandling ska lyckas. Det behövs starka röster om att vi behöver gå ännu längre för att politiker ska kunna komma framåt. Det vet i, för att när MP och V gemensamt satt vid förhandlingsbordet 2005 för att uppnå förändringar behövdes flyktingamnesti-kampanjen för att trycka på S så att vi kunde få igenom faktiska förändringar 2006. Tusentals människor som hade fått avslag fick en ny prövning och kunde stanna i Sverige. Det är vår största politiska framgång till dags dato.

Idag finns en möjlighet för en sådan rörelse att växa sig stark igen. Men istället för att MP och V kan stå enade i den rörelse – som riksdagens mest progressiva flyktingpolitiska partier så lägger V sitt mediala utrymme på att utmana MP på debatt och sprider påståenden som faktiskt inte stämmer. De uttalar sig till och med om att MP inte borde få medverka på flyktingpolitiska manifestationer för att vi ”fikar med Billström” istället för att stå upp för vår politik. Det är låg debattnivå.

När jag idag frågar vänsterpartister – vars budskap är att MP borde ”ta ansvar” och därmed lämna överenskommelsen de centrala frågorna
1) Vad som förändrats till det sämre sedan 2011 inom migrationspolitiken och om det hade varit bättre om våra framgångar, som vård för papperslösa, uteblivit; så får jag inget svar.
2) Vad som skulle bli bättre inom migrationspolitiken resten av mandatperioden om MP skulle lämna överenskommelsen och överlåta till Moderaterna att bestämma själva? Inget svar.

Istället kommer nya anklagelser om att vi ”fikar med makten”, ”hycklar” och att vi borde överlåta migrationspolitiken till regeringen så att oppositionen kan tjäna poäng på det. Nya debattartiklar med udden mot MP, inbjudningar till debatter. Om man googlar ”vänsterpartiet, kritik, migration” så får man fler träffar där de går på MP än träffar där de går på M.

Och det tycker jag är synd. Som politiker får jag lära mig leva med att andra politiker skarvar med sanningen för att vinna medialt utrymme och politiskapoänger. Som människa och sedan länge en del av flyktingrörelsen i Sverige blir jag däremot ledsen och arg.

Vi är alla människor.

PS. Missa inte heller Jakop Dalundes pedagogiska text om överenskommelsen, REVA och polisens metoder.

Tack Björn Lindgren för videoinspelning.

Kära Grön Ungdom,

det är kittlande att få vara här igen. Mitt senaste riksårsmöte var i Malmö 2007 och det börjar ju bli några år sedan. Då hade jag ansvar för mellanstadiedisco-festen. Hur många av er var här då? (…) Okej. Då är det inte så många som kan säga emot om jag hävdar att det var den roligaste fest GU någonsin haft. I år har jag istället ansvar för att hålla tal precis efter språkrörsvalet.

Kära språkrörskandidater,

Jag kan ärligt säga att jag vet precis hur ni har mått. För sju år sedan, 2005, på Hwitfeltska gymnasiet i Göteborg stod jag upp och kandiderade till språkrör på Grön Ungdoms riksårsmöte. Månaderna inför årsmötet var jättejobbiga. Stressnivån var hög, det fanns alltid en artikel till att skriva, en till lokalavdelningsresa att göra. Vi var många som kandiderade och vi försökte alla profilera oss i vilka sakfrågor vi ville att Grön Ungdom skulle synas i och hur vi bäst skulle påverka Miljöpartiet. Diskussionen om hur man kritiserar externt och påverkar internt var även då i centrum.

När väl årsmötet kom ville jag bara ha det överstökat. Alla kandidater stod ute på skolgården under tiden medlemmarna pläderade för sina favoriter och röstade. Och just i det ögonblicket kändes det som att hela vår framtid stod på spel.

En skillnad mellan 2005 och 2013 är att ni som gjort den här resan den här gången gör det inför öppen ridå. Jag har sett inslag i TV4, ni har alla skrivit artiklar på en av politiker-Sveriges mest lästa sidor, ni har spelat in videobloggar och startat hemsidor. Och uttryckt fantastiskt mycket vackert om vår politik och vår rörelse. Hur ni blivit förälskade i politiken, hur ert medlemskap var det bästa som hänt er. Jag har läst och fascinerats över vilken kraft som finns i vårt ungdomsförbund.

För att citera Kitty Ehn: ”Grön Ungdom består av tusentals medlemmar, som tillsammans står för miljontals briljanta idéer och tankar som vi måste bli bättre på att lyssna och ta tillvara på.”

Jag är en stark anhängare av att Grön Ungdom som organisation ska ha plattformar att påverka Miljöpartiet, och det gör ni. Men Miljöpartiet ska inte bara lyssna på er, Miljöpartiet ska bestå av er. Era mp-avdelningar börjar snart sätta listor inför valen 2014. Jag tycker att jag känner igen alldeles för få här inne från träffar som jag har med våra kommunalråd, gruppledare och andra kommun- och landstingspolitiker. Och varför finns inte fler av er i vår riksdagsgrupp? Glöm inte att ni är ett partipolitiskt ungdomsförbund och att i ett grönt parti behöver ni inte stå på tillväxt innan ni kan ta för er av politisk makt.

För att citera Julia Finnsiö: ”Vi sitter inte på läktaren, utan har både idéerna och engagemanget för hur vi skapar en bättre värld.”

Jag vill helt enkelt uppmana er till att kandidera till de uppdrag där ni känner att ni skulle kunna göra en insats. Även om det kan vara läskigt. Våra öppna processer är en styrka för oss, men de kan också vara påfrestande. Ni som har kandiderat inför RÅM har blivit granskade och ifrågasatta. Varför har du inte skrivit fler artiklar? Vem fick flest likes på facebook? Varför sprids hens artikel mer än min? Vem kommer rösta på vem? Kan jag lita på de jag känner att jag har deras stöd?

Jag kände precis samma sak 2005. Och det var förstås en stor besvikelse när jag inte blev vald. Men att inte vinna ett språkrörsval visade sig vara en viktig pusselbit i att jag skulle hitta min linje framåt i livet. Jag har aldrig ångrat min b-plan. Jag flyttade till Malmö istället och fick studera migrationsfrågor, testa kommunpolitik och blev ganska snart sugen på – och tillfrågad om – andra roliga och spännande uppdrag som i backspegeln har gjort mig till både den jag är och var jag är idag.

Oavsett vilka extremt vältaliga och kompetenta personer ni väljer till språkrör idag så är ni alla här inne språkrör för Grön Ungdom och för Miljöpartiet.

För att citera Erik Lindman-Mata: ”Jag vill inte att jag ska bli språkrör för Grön Ungdom. Jag vill att vi ska bli språkrör för Grön Ungdom.”

För hur ni alla beskriver er syn på politik och era upplevelser av er tid i förbundet är det absolut viktigaste vi har för att bli fler i den gröna rörelsen. Och vi behöver bli ännu fler som vill lägga lite eller mycket av sin tid på ett grönt engagemang.

För att citera Magda Rasmusson, när hon visionerade om Grön Ungdom i framtiden: ”Grön Ungdom är en rörelse där alla som delar våra problemformuleringar och lösningar är välkomna att vara med – en gång, två gånger, helt enkelt så länge personen känner att det ger henom något.”

Jag vill passa på att tacka era avgående språkrör Rebecka och Björn för ett väldigt gott samarbete under de senaste två åren. Miljöpartiet och GU arbetar ju väldigt nära varandra, delar partiprogram, politik och kampanjer. Det ställer väldigt höga krav på samarbete och det har varit ett nöje att samarbeta med er.

Jag kan med säkerhet säga att Grön Ungdom aldrig haft så gott samarbete med den anti-rasistiska rörelsen och den muslimska rörelsen i Sverige som med Björn som språkrör. I en tid då vi och Sverigedemokraterna slåss om bronsplatsen i svensk politik så måste vi vara högerpopulismens motpol. Grön Ungdom måste vara det ungdomsförbund som sätter ner foten hårdast vid rasism och främlingsfientlighet – oavsett vilket parti det är som uttrycker det. Det har Björn varit en av de som arbetat allra hårdast för. Tack.

I den rörelse som nu växer fram i samhället för hållbar ekonomi, nya mått på välstånd är många gröna engagerade. Men den miljöpartist som verkligen gjort sig ett namn i rörelsen och delat podier med alla andra tunga experter är Rebecka. Hon har en helt oöverträffad förmåga i vår rörelse att förklara varför ekonomi måste vara både mänsklig och miljövänlig. Nyligen belönad med att rankas som mer miljömäktig än såväl Annie Lööf, Maria Wetterstrand som Gustav Fridolin – Rebecka Carlsson. Tack.

För att citera Rebecka, när hon fick hela Miljöpartiets kongress i våras, inklusive mig att börja gråta; ”Jag vågar säga att ingen tjänar på en ekonomi som är beroende av att vi skäms för hur vi är. Där vi aldrig kan räcka till.” och ”Det är därför jag är miljöpartist – av ekonomiska skäl – om ni så vill.”

Det är väldigt snart valår. Det får mig att vilja fråga – har ni sett ”Sabrina, tonårshäxan”? Hon har en garderob där hon samlar personer som öser beröm, pepp och bekräftelse över henne. Grön Ungdom borde vara den garderoben för språkrören och för alla andra medlemmar. Platsen där ni samlar på er engagemang, energi, nätkärlek och hopp för att kunna vara ute och debattera och prata med andra.

För att citera Björn Lindgren; ”Internt borde vi sträva efter att i första hand förstå varandra, och att oklara uttalanden tolkas välvilligt istället för illvilligt.” och att ”berömma och uppmuntra det man vill se mer av”, snarare än att klaga på varandra.

Testa inte den hårdaste politiska retoriken eller sök de tuffaste konflikterna på oss andra gröna – spara det till de andra ungdomsförbundare och politiker som ni kommer att möte i valrörelsen. Eller till trollen i kommentatorsfälten.

För att citera Cecilia Svennberg: ”Jag trodde länge att det var ett val man behövde göra, ha roligt eller rädda världen. På senare år har jag insett att ha roligt många gånger är en förutsättning för att rädda världen.”

Om GU ser till att ni har roligt så orkar ni också debattera med dem som inte håller med oss. Och framför allt, samtala med alla unga människor som kanske helt saknar framtidshopp och tro på politiken som förändringskraft. Ni måste då orka vara dem som säger att Det kan bli bättre.

För att citera Lorentz Tovatt: ”Förändring skapas genom engagemang. Därför är vårt viktigaste uppdrag för att åstadkomma förändring att berätta för andra att det faktiskt går att göra skillnad.”

Vem minns Göran Persson? (…) Precis som för de flesta av er så kommer de flesta ni möter i valrörelsen inte minnas något annat än Alliansen och Moderaterna vid makten.

Efter då åtta år med Alliansen ökar den psykiska ohälsan bland unga samtidigt som skolresultaten sjunker. När eleverna får betala de bristande resurserna med mindre tid med läraren, ingen tid med kuratorn och med skolpolitiker som vill förbjuda allt från kepsar till paddor i klassrummet och nu hotar med betyg från årskurs 3. Det kan bli bättre. Med en grönare skolpolitik.

Efter åtta år med Alliansen är fler unga än på länge utan sysselsättning. Ungdomsjobben kommer att vara valrörelsens viktigaste fråga. Där måste grön politik för fler gröna jobb, fler jobb inom småföretagen, välfärden och industrin och fler jobb för och av unga vara det naturligaste valet för alla unga. Det kan bli bättre. Med en grönare jobbpolitik.

Efter åtta år med Alliansen har Sverige tappat takten i klimatomställningen. Sveriges utsläpp är minst tio gånger högre än vad som är hållbart och 4 av 5 oroar sig för klimatet. Med Alliansens takt når vi EU:s klimatmål 150 år för sent. Men det kan bli bättre. Med en grönare ekonomisk politik.

Det kan bli bättre. Det kommer bli bättre. Det ska bli bättre. Med en grönare regering.

SVT erbjöd partierna att spela in jultal under december 2012. Det här är Miljöpartiets bidrag.

Det finns ingenting gör mig så illa till mods som när få förstör för många.

Jag är uppvuxen på en släktgård i Nordanstig i Hälsingland. Jag var student i Malmö och idag bor jag i Stockholm med min familj. Från norr till söder, det här är mitt land – och det här är ditt land.

För 1,5 år sedan blev jag rånad och knivskuren. Jag hade varit på födelsedagsfest i Alby som är ett miljonprogramsområde i södra Stockholm. Det skedde på vägen hem. Två män tvingade mig att ta ut pengar i en bankomat. När jag ropade på hjälp högg de mig med kniven igen, den här gången ganska djupt. Jag lyckades ändå slita mig loss och sprang så fort jag kunde. Jag tog mig till tunnelbanan, där jag fick hjälp. Senare på natten opererades jag. Efter någon månad kunde jag gå bra igen. Jag hade väldigt mycket tur i oturen den där kvällen.

Den vanligaste frågan som jag fick efter överfallet var ”Vad gjorde du i Alby?”. Vad gjorde du i Alby? Frågan sätter fingret på två saker i vårt samhälle. Dels bilden av våra miljonprogram – och dels bilden av mig. Vad gjorde jag – en politikerSvensson – en kväll i förorten?

Att vara rädd för mitt liv, att känna hur rädsla övergår i panik var nytt för mig. Men den bild som finns av oss politiker – att vi aldrig sätter vår fot i verkligheten – det var ingen nyhet.

Idag ska jag prata om de här två sakerna. Bilden av oss politiker och bilden av våra miljonprogram. För sedan mina barndomsår i Nordanstig har det varit en sak som provocerat mig mer än något annat – när några få förstör för så många andra.

Men först ska jag hälsa från Miljöpartiets språkrör, Åsa Romson och Gustav Fridolin. Just nu är de båda föräldralediga vilket är anledningen till att jag sitter här. Jag blev också förälder för några år sedan. Föräldraledigheten innebar en möjlighet att se på politiken från utsidan igen. För mig blev det tydligt att partipolitiken blir väldigt osynlig när vardagen kretsar kring blöjor, babysim och titt-ut-lekar. Jag tror i och för sig inte att människor går runt och saknar politik i sin vardag. Men politiken saknar ofta deras erfarenheter. Glappet mellan politiken och din vardag behöver minska. Jag vill att dina erfarenheter ska finnas i politiken.

Som partisekreterare har jag därför utmanat mitt parti. Vi ska involvera 250 000 människor i att förnya vår politik. Jag tror att människors möjligheter att påverka Miljöpartiet är en av anledningarna till att vi går mot strömmen och växer.

Sveriges politiska partier har tillsammans 44 000 politiker i kommuner, landsting och i riksdagen. Det är människor som, utifrån sina olika värderingar, valt att lägga tid på att förändra samhället. 97 procent är fritidspolitiker som sköter sina uppdrag när barnen har somnat och morgondagens lektionen är planerad. Förtroendet för oss politiker bärs upp av alla oss tillsammans. Om några få missköter sig så drabbar det alla 44 000.

För det finns politiker vars beteende riskerar förlora ditt förtroende. Politiker som tar emot pengar eller resor och sedan lyssnar lite extra på just det företaget. Eller politiker som lever på den så kallade ”inkomstgarantin” istället för att ta ett jobb. Politiker som inte lever i verkligheten. Men det handlar om en mycket liten minoritet. Låt inte deras beteende påverka hur du ser på de tusentals andra som lägger sin tid på att göra världen lite bättre. Låt inte några få förstöra för alla andra.

De senaste veckorna har media rapporterat om klimathotet. Det råder ingen tvekan längre – den globala uppvärmningen är vår generations och hela världens största utmaning. Men det som har diskuterats mest under hösten är inte klimatet, utan invandringen och Sverigedemokraterna.

Miljöpartiet och Sverigedemokraterna har helt olika syn på människor och världen. För Miljöpartiet är det främlingsfientligheten och klimatutsläppen som måste minska, inte Sveriges ansvar för klimatet och för människor som söker skydd.

Den som vill begränsa invandringen till Sverige måste svara på frågan om vilken grupp det är man vill stänga dörren för. Är det de personer som svenska företag vill anställa? Är det de mammor och pappor som efter att ha varit ifrån sina barn får möjlighet att återförenas? Eller är det de som flyr från krig och förtryck i sina hemländer?

Självklart finns det problem med integrationen i Sverige. Men Miljöpartiet skulle aldrig skylla dem på några få. Problem är ett annat ord för utmaningar, som blir till möjligheter när vi möter dem tillsammans.

För vad är samhällets svar till den förälder som gått den långa vägen och utbildat sig men inte ens blir kallad på jobbintervju? Och vad är politikens svar till dennes barn som måste kämpa dubbelt så hårt i skolan på ett språk de inte till fullo behärskar?

En bättre samhällsintegration handlar att invandrade ingenjörer ska arbeta som ingenjörer. Att alla barn får en ärlig chans i skolan. Och att en femtedel av våra makthavare – journalister som politiker – ska vara bosatta i miljonprogrammen. Det är riktiga politiska utmaningar att arbeta med.

Men det finns några få, högljudda debattörer som hävdar att invandringen är ett problem, att det finns grader av svenskhet och att vi ska behandlas där efter, eller att invandrartäta områden är farliga. Det är fel. Det finns inte mer våld i miljonprogrammen än någon annanstans. De farligaste offentliga platserna är storstädernas cityområden, särskilt platser med mycket fylla. Det hade varit farligare för mig den där kvällen att röra mig från Stureplan upp för Kungsgatan än att vara i Alby samma tid.

Trots att jag vet det hade jag fram tills nyligen inte varit i Alby sedan överfallet. Men för några helger sedan åkte jag dit igen. Och därmed kan jag nu svara på den fråga som många journalister frågade mig efter överfallet. ”Hur har det påverkat dig politiskt?” Hur har det påverkat mig politiskt? Det har tagit mig 1,5 år att känna mig trygg i svaret på den frågan.

Det har det inte. Det har inte påverkat mig som politiker. För jag vägrar låta en negativ upplevelse färga min uppfattning av ett helt område. Då skulle jag låta några få förstöra för så många andra.

Just nu arbetar Miljöpartiet på ett nytt partiprogram som ska antas på kongressen 2013. Fram tills dess, på partiprogram.mp.se, kan alla medlemmar – och även andra intresserade – lägga förslag, diskutera och på det sättet påverka den grupp som skriver fram förslaget till kongressen. Idag har jag skrivit in ett förslag.

Miljöpartiet är väldigt stolta över vår formulering om en trefaldig solidaritet som grunden för vår politik. I utkastet till nytt partiprogram beskrivs de såhär:

”Vi vill leva i samklang med naturen, med insikt om vårt djupa beroende av varandra och med respekt för våra barns rätt till ett gott liv. Vi vill vara en röst för dem som inte kan göra sina röster hörda. Denna gränslösa solidaritet kan uttryckas trefaldigt:
- solidaritet med världens alla människor
- solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet
- solidaritet med kommande generationer”

Jag har under lång tid suktat efter att utveckla ett motsvarande sammanfattande resonemang om vår syn på makt och framför allt på frihet. Ett grönt parti och grön politik bygger på värden om just solidaritet och frihet.

Min första sammanfattning av detta bloggade jag om 2010 när jag fick i uppdrag att skriva ett kapitel till den ideologiska antologin Tänk grönt:

Från vänsterkanten ligger det ideologiska fokuset på att bekämpa kapitalets makt över människan. Från liberalerna är fokus på att bekämpa det politiska systemets makt över människan. I grön ideologi är vi också minst lika engagerade i normers makt över människor. Därifrån kommer vårt engagemang för normkritik.

Nu har jag landat i en första formulering av detta som jag har föreslagit i processen inför ett nytt partiprogram och det ska bli spännande att se om fler tycker att den här texten har potential att fånga grön politik på ett sätt som vi inte traditionellt har formulerat det.

Mitt förslag ser ut såhär:

Vi vill verka för – och i – levande demokratier och tror att fria människor är en förutsättning för detta. Vår maktanalys utgår från att den enskilda människan måste åtnjuta frihet från privata och offentliga maktmedel men också från begränsande normer. Denna demokrati- och frihetslängtan kan även den uttryckas trefaldigt:
- frihet genom lika rättigheter
- frihet genom lika möjligheter
- frihet genom självbestämmande

Med frihet genom lika rättigheter syftar jag alltså på normkritisk politik. Med frihet genom lika möjligheter syftar jag på politik för minskade klyftor eller resursfördelning mellan resurssvaga- och starka. Med frihet genom självbestämmande syftar jag på politik för ökad integritet och autonomitet gentemot offentliga påtryckningar.

Nu ska det bli spännande att jobba vidare med förslaget tillsammans med partiets medlemmar och andra intresserade.

Film (20 sek): Martin Luther King Jr – I have a dream speech

Det märks att Martin Luther King inte är politiker. Om han hade varit det så finns risken att han istället hade inlett sitt tal med en problembeskrivning. Med målande ord förklarat hur illa det är ställt idag, innan han därefter i bästa fall pratat om sina egna idéer. I värsta fall skulle han gå vidare till att sammanfatta sin motståndares åsikter på ett elakt sätt.

Det är nämligen lätt att gå i fällor som politiker. Det finns många normer kring hur partipolitik ska vara. Det är lätt att bli defensiv, negativ, konfrontativ. Vi har ju blivit politiker för att förändra till det bättre och blir snabbt vana att klaga på det som är dåligt och hur dåliga alla andra partier är. Det är ännu lättare att gå i fällan när vi möter meningsmotståndare i våra kärnfrågor, det som ligger ideologiskt närmast hjärtat. Allra svårast är det när vår motståndare är rasismen och främlingsfientligheten. Martin Luther Kings tal är en historisk symbol för alla de som trots det varit modiga nog att inte gå i fällan. De som aldrig släpper blicken från sin egen dröm och sitt eget budskap. Det finns inga historiska politiska tal som inletts med ”Jag har en mardröm…”.

Här inne idag sitter så många som varit just så modiga. För ett år sedan, på kommun- och landstingsdagarna i Västerås lanserade vi vårt mål, att 250 000 människor ska få påverka oss och vår politik inför valåret 2014. Sedan dess har ni registrerat över 30 000 samtal, allt från spontana samtal i tvättstugan till rundabordssamtal om det nya partiprogrammet. Vi är nu snart uppe i en femtedel av målet. Bra jobbat! Hoppas att ni haft roligt och att ni lärt er mycket.

Det viktigaste jag lärt mig på mina första drygt 100 samtal, det är att inte lika ofta gå i de här fällorna. Jag är till exempel otroligt stolt över vår migrationspolitiska överenskommelse, som diskuterats flitigt den här helgen. Jag blir ofta provocerad när den blir ifrågasatt. Det händer att jag då själv går i fällan och blir defensiv och konfrontativ istället för att förklara våra mål och visioner. Jag går in i det för oss så enkla debattläget, ett läge som ytterst sällan lyckats engagera människor.

Min samtalsöppnare i sommarens klimatterapikampanj har varit ”Hur känner du för klimatförändringarna?” Jag har skrivit i mitt receptblock och den jag samtalat med har suttit i klimatterapisoffan som har turnerat runt Sverige. De flesta samtalen har varit med redan klimatengagerade och frustrerade människor. Men det samtal som förändrade mig mest var med en kvinna på Peace and love-festivalen i Borlänge. Hon satte sig i soffan och berättade att hon inte var det minsta klimatengagerad. Hon tyckte tvärtom att det skulle bli skönt när det blev varmare och ifrågasatte vårt för henne överdrivet höga tonläge. Jag var väldigt nära att lämna samtalsformen och gå över i debatt när hon sneglade på vårt material och våra förslag. ”Tåg som går i tid? 100 procent förnybar energi? Det där är ju i och för sig bra…” Jag pendlar med tåg varje vecka. Och jag gillar inte kärnkraft”, sa hon. Jag lärde mig att vår politik kan vara relevant även för den som inte är ideologiskt grön. Än, om vi så vill. I samtalet lyckades jag nå fram med att det bakom våra gröna visioner fanns konkret politik som hon ville se genomföras. Genom att inte gå i fällan och börja debattera och ge mig på hennes åsikter lyckades jag hålla mig kvar i en positiv samtalsform. Och den gröna rörelsen vann en sympatisör.

Att ni som sitter i det här rummet är skickliga politiker vittnar våra många politiska framgångar på lokal- och landstingsnivå om. Men det som också glädjer mig är att jag ofta får höra något annat om er – att vi miljöpartister är annorlunda politiker. Jag blir lycklig varje gång jag hör någon recensera oss utifrån att vi oftare än andra lyckas undvika just de här fällorna och håller oss offensiva, positiva och konstruktiva. Senast var det en riksdagsledamot från ett annat parti som uttryckte att hennes erfarenhet var att miljöpartister oftare är öppna för att ta till oss av nya argument och att vara beredda att ompröva vår ståndpunkt. Det här är ett väldigt attraktivt drag för en politiker, så länge vi samtidigt håller hårt i våra visioner och drömmar.

Så,

Jag har en dröm. Om Sverige. En dröm som jag vet att jag delar med er. En dröm om ett öppet Sverige med lika rättigheter för alla. En dröm om ett Sverige som är fantastiskt och som vi vill dela med fler.

Resultatet av min dröm är väldigt konkret; alla borde ha rätt till en egen nyckelknippa. Min egen nyckelknippa ligger oftast i min ficka och är trygghet för mig. Där finns nycklar till mitt hem och där finns nycklar till mitt arbete. Innan jag blev sambo var nyckeln till min pojkväns lägenhet också speciell. Jag har i mitt liv haft tur att de perioder då jag saknat någonstans att bo eller saknat sysselsättning har varit väldigt korta. Jag kan inte ens föreställa mig att behöva lämna all min trygghet bakom mig – komma till ett nytt land, där jag inte förstår språket och inte har en enda nyckel. Så fort en av grundstenarna i min vardag saknas; bostad, arbete, relationer så är det svårt att känna sig hemma. Så fort en av mina nycklar saknas, saknas också en del av min trygghet. Nycklar som hängt på min knippa genom åren har symboliserat platser där jag varit välkommen. Där dörren varit öppen för mig.

Därför har jag sett väldigt mycket fram höstens samtalsämne om migration och lika rättigheter där vi klätt våra politiska förslag i nycklar som ska öppna dörrar. Människor som kommer hit ska så snabbt det går få fylla sin knippa med trygghet. Tillsammans med öppenhetens förespråkare inom civilsamhälle, bland fackliga och företagare bildar vi den tredje kraften i svensk politik.

Vi är den politiska motpolen till främlingsfientlighet och därmed huvudmotståndare till alla idéer om ett mer stängt Sverige. För att axla det ansvaret på bästa sätt behöver vi öva oss hela vägen fram till valen. Därför har vi lanserat, med två år kvar till valet, samtalskampanjens andra del – Öppna fler dörrar.

För att ni ska ha de rätta verktygen att i era samtal under hösten belysa migrationsmyter och fakta har vi sammanställt kunskapsunderlag, broschyrer och rapporter. Ni är gott rustade för att tala med alla sorters människor och tillsammans med samhällets alla goda krafter utveckla vår politik. Allt material hittar ni på vår kampanjsajten. Där kan ni också, som jag sa igår, ladda upp bilder på fysiska dörrar som ni själva har öppnat och dela era åsikter om vilka politiska dörrar ni tycker är viktigast att öppna.

”Men det här får man väl inte diskutera i Sverige?” Ungefär så brukar det låta när någon ledarskribent, släkting eller någon på Ring P1 vill ursäkta sin ambition att stänga dörrar till Sverige. Jag blir lika ställd varje gång. Det finns väl inga andra frågor som får diskuteras så mycket? Det finns väl inga andra frågor där människor har så mycket åsikter? I andra frågor händer det att folk erkänner att de inte är så insatta, men i de här frågorna känns det som att alla tycker att de har rätt att vara med och tycka. Och det är i grunden något bra.

Kampanjen kommer, precis som den här helgen gör, handla om att vi som politiker tillsammans behöver öppna dörrar på alla nivåer. Det är den gröna gruppen i EU-parlamentet som är de främsta förkämparna för att öppna fler dörrar till EU där den fria rörligheten inte bara är ett privilegium för oss som fötts innanför Europas murar och hamnar. Det är genom vår plats i riksdagen som vi förhandlar om migrationspolitiken. På internationell och nationell nivå öppnar vi fler dörrar till Sverige. Men det är i landstingen, regionerna och kommunerna som vi öppnar dörrar i Sverige. Det är i landstingen och regionerna som vi kan ge papperslösa rätt till vård. Och det är i kommunerna som mottagandet sker av alla invandrade svenskar.

Vi behöver som kommun- och landstingspolitiker se vår kommuns stängda dörrar som bristande resurser i skolan och på sfi-utbilningen, bostadsbrist och trångboddhet eller arbetslöshet. Det är de politiska problemen, inte vår demografi. Det finns nycklar att hitta och vrida på i alla kommuner.

När jag bodde i Malmö i början av 00-talet lärde jag mig att många danskar nyligen hade flyttat över sundet. Inflyttningen tog fart efter att Öresundsbron stod färdig och danskfödda hade snabbt seglat upp till stadens största utrikesfödda grupp. Många av de nyinflyttade bodde i närheten av bron för att de fortfarande arbetspendlade till Danmark.

Ingen från kommunens sida reagerade med panik. Inga partier fruktade för en urvattning av den svenska kulturen. Inga debattörer rasade att danskarna skulle ”ta över” staden. Inget av de etablerade partierna letade efter sätt att stänga dörrarna till Malmö. Tvärtom var det här en utveckling Malmö hade förutsett och uppmuntrat genom att 
bygga Öresundsbron och bland annat kampanjat för att locka danska studenter till Malmö högskola.

Tvärtom så inledde staden just samtal med de nya malmöborna. De nyinflyttade fick svara på enkäter om varför de flyttat och hur de såg på sina liv i staden. Många av danskarna uppgav att Malmö var en trygg och bra stad att bo i. De önskningar och behov som fanns var framför allt att man gärna tog emot samhällsinformation på danska, att deras barn fick möjlighet till hemspråksundervisning i skolan och att malmöbor generellt skulle känna till lite mer om den danska kulturen. De här resultaten skulle sedan användas för att utveckla Malmö.

Jag gillar den här metoden. Det är ett bra exempel på hur migration utvecklar samhällen. Men Malmö har 165 andra nationaliteter som inte fått några motsvarande enkäter. De andra stora grupperna i Malmö, som irakier, polacker och människor från före detta Jugoslavien hade antagligen svarat ungefär samma saker. Förslagen är en bra grund för integrationspolitik, eller som vi säger, politik för lika rättigheter.

Vi vill öppna fler dörrar till Sverige och i Sverige, till arbete och studier. Men vi vill också öppna fler dörrar till politiken.

En god vän till mig som brukar föreläsa om integrationsfrågor fick en gång höra att det är fler Stockholmare som varit i New York än som varit i förorten Alby. Han trodde inte riktigt på det, men började testa tesen på sina föreläsningar för tjänstemän och kommunpolitiker i hela landet. Bisarrt nog så stämde det här påståendet. På en rak fråga är det i regel oerhört jämnt eller till och med något fler som besökt New York än som besökt ett lokalt miljonprogramsområde. Detta trots att en uppemot en femtedel av människorna i Sverige är miljonprogramsbor. Jag tror inte att det är lika illa ställt i en grupp miljöpartistiska kommunpolitiker. Men precis som när det gäller jämställdhet räcker det inte med att Miljöpartiet inte är lika illa som de andra. När andra är sämre måste vi jobba ännu hårdare, för politikens skull. Låt mig därför ge er en utmaning.

Inom kort kommer vi att lansera en ny funktion på samtal.mp.se – en möjlighet att utmana varandra. Du kan till exempel utmana din partikamrat i att prata klimat med nästa person som passerar på gatan – eller sju personer på en vecka. Min utmaning till er som är här idag att ta ert ansvar för att involvera fler miljonprogramsbor i politiken. En femtedel av befolkningen betyder en femtedel av våra samtal, det vill säga 50 000 av de 220 000 vi har kvar. Alltså 3-4 samtal per medlem. Idag är vi 500 miljöpartister här. Bara vi borde kunna ta hem det om vi tar på oss 100 var de här två åren som är kvar till valen.

De mätningar som gjorts på miljonprogramsbor visar tydligt att gruppen skiljer ut sig på några områden. Den ena slutsatsen är att miljonprogramsbor är mer engagerade än Sverigesnittet för miljöfrågor, jämställdhet och internationella frågor. Miljonprogrammen de gröna. Den andra slutsatsen är att gruppen är underrepresenterad inom partipolitiken.

Det börjar dra ihop sig för era avdelningars nomineringsprocesser inför listorna 2014. Ta med detta i era samtal. Vi har nu, för första gången i partiets historia, värvningsmaterial på fler språk än svenska. Ett material på somaliska, arabiska och fem andra språk som ni kan använda för att visa att vi lever som vi lär. Vi ser att flerspråkighet är en kompetens och inte ett hinder. Vi tror också att meriter som vuxit utanför partipolitiken är lika mycket värda som de som vuxit fram inom politiken. När du samtalar med lärare, arbetsförmedlare, vårdbiträden, studenter eller er lokala ordförande för somaliska föreningen. Glöm inte att ta upp att också Miljöpartiet är fantastiskt – ni är fantastiska – och att vi vill dela det med fler. Dela med dessa personer bilden av ett parti med modiga politiker, som inte går i fällorna, som inte släpper blicken från visioner, drömmar och positiva budskap, som är lyhörda för hur vi kan öppna fler dörrar och kanske framförallt, Sveriges mest öppna parti för fler att bli en del av.

Lycka till!

Idag publicerar tidskriften Fokus ett reportage om Miljöpartiet. Jag studsade till på ett av artikelns stycken.

Såhär skriver artikelförfattarna om vår riksdagsgrupp: ”Tolv nya ledamöter har kommit in. Flera utan gedigen politisk bakgrund. En beskriver sig som ”journalisten som blev fredsaktivist”. En annan har arbetat som jobbcoach och ekobonde. En tredje var speciallärare på heltid fram till att hon blev invald i riksdagen. En fjärde jobbade som civilingenjör på Ericsson.”

Dels blundar uppräkningen (medvetet?) för att de här människorna vid sidan av sin yrkesidentitet också har haft många politiska uppdrag – vår Ericsson-civilingenjör har också bland annat varit gruppledare för MP i en större kommun.

Men framföra allt så är det här förstås inget som bekymrat mig. Tvärtom är jag stolt och glad över bredden av kompetenser som finns i vår riksdagsgrupp. Jag skulle bli mycket bekymrad om hela vår riksdagsgrupp bestod av personer vars huvudsakliga sysselsättning de senaste åren skulle vara partipolitik. För vad menar Fokus? Är ett före detta kommunalråd per definition bättre lämpat än en ekobonde på att bedriva politik för ett mer ekologiskt jordbruk? Är en erfaren riksdagsledamot per definition bättre lämpad att jobba med socialpolitik än en speciallärare? Vad räknas som ”gedigen politisk bakgrund”?

Jag är stolt över Miljöpartiets rotationsprinciper, som sätter ett tak för hur länge man ska sitta på politiska uppdrag åt gången. Vissa av våra politiker väljer att kliva av tidigare än maxgränsen för att också hinna göra andra saker än politik. Det är i grunden något väldigt sund och tyder på en gedigen politisk bakgrund – det vill säga att man går in och ut ur politiken snarare än att se den som ett yrke.

Jag fick chansen att testa klimatterapikampanjen ”på riktigt” för första gången på Sundbybergs nationaldagsfirande. För mig kändes det minst lika terapeutiskt som för de som kom och satte sig i soffan.

Jag inledda med frågan ”hur känner du inför klimatförändringarna” och lät mina samtalspartners prata på ganska fritt om det. Då blev det tydligt hur samtalet kunde fortsätta. Men den insatta personen som var orolig för sin egen klimatpåverkan kunde man förtydliga att om alla levde som henne skulle vi komma en bra bit på väg, men nu är det dags att politiken också tar sitt ansvar. Hon blev ordinerad att gå med i Miljöpartiet och själv bli politiker!

En annan person var väldigt positiv till Miljöpartiets förslag men tryckte extra på att inte bara partier, utan också andra organisationer behöver höja sin medvetenhet. Hennes ordination blev att ta upp klimatfrågan på nästa möte med sin fackförening, kanske bjuda in politiker till diskussion?

Sedan hade jag också samtal med några kommunpolitiker i Sundbyberg, som inte var miljöpartister. Där blev samtalet också väldigt spännande. Vi kunde snabbt hitta några frågor där vi var lika frustrerade – som att det finns en gräns över hur mycket förnybar energi en kommun får bygga ut. Sundbyberg hade högre ambitioner och det borde inte staten stoppa.

Jag har varit nyfiken inför detta ”skarpa läge” om hur klimatterapi skulle tas emot i verkligheten (när det inte bara är en affisch utan ett riktigt samtal) och blev väldigt positiv efter den här erfarenheten!

Dela gärna med er av era erfarenheter av klimatterapi i sommar! Själv ska jag till Peace and love nästa vecka och till Stockholm Pride i augusti och testa konceptet igen. Ska bli spännande att höra rapporterna också från Putte i parken i Karlstad, Way out west i Göteborg och alla andra festivaler och mötesplatser där vi kampanjar. Glad sommar!

Talet går också att se på SVT Play.

Vad många ni är! Ja, förutom om jag bara skulle räkna de etniska svenskarna mitt i livet förstås. Då skulle vi vara något färre.

Lika viktig som den biologiska mångfalden är för samhällets överlevnad, är den mänskliga mångfalden för samhällets utveckling. Olikheter berikar och vi har alla en okränkbar rätt att få vara som vi är. Det är vad som fått mig att fastna för – och stanna i den gröna rörelsen. Ett grönt samhälle är ett samhälle med lika rättigheter för alla och vi nöjer oss inte med formell likabehandling. Bara för att en dörr är lika bred för alla betyder det inte att vi alla kan ta oss igenom den.


Idag rullar och går Marschen för tillgänglighet på ett flertal orter i Sverige för tionde året i rad. Marschen belyser just det här feltänket i svensk politik. Otillgänglighet för människor med olika funktionsnedsättningar räknas idag inte som diskriminering. En sådan lagändring har utretts flera gånger, varav den senaste utredningen blev klar för över 550 dagar sedan. Genomförandet har dock alltid fallit på finansiering. Det parti som för tillfället haft finansministerposten har sagt stopp, ”vi måste räkna på det här”, ”det kan ju kosta pengar”. Detta samtidigt som vår nuvarande Anders Borgerliga finansminister har sänkt skatten i Sverige för 100 miljarder. Det kostade också pengar.

För oss gröna är tillgänglighet en principiell fråga om mänskliga rättigheter. Om Norge och USA kan lagstifta om tillgänglighet så kan Sverige. Mijöpartiet har drivit frågan i många år och gröna riksdagsledamöter la i höstas flera motioner som på olika sätt lyfter behovet av ny lagstiftning. Och i år – 2012 – verkar det nu äntligen som att det finns en riksdagsmajoritet beredda att ändra den här föråldrade lagen. Nästa vecka – på min födelsedag – finns det nu en möjlighet att riksdagen ger mig min finaste present hittills. Då behandlas bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund i arbetsmarknadsutskottet. Förutsatt att tillräckligt många socialdemokrater, liberaler och nya moderater röstar efter vad de lovat i flera år så har tio års marscherande gett resultat. Jag håller ansvarig minister Erik Ullenhag personligen ansvarig om han låter blockpolitik, Anders Borg och Allianslojalitet gå före möjligheten att med en trygg majoritet i riksdagen äntligen få anta den här frihetsreformen. På torsdag ska Sverige tillgängliggöras och moderniseras!

Mångfalden är inte bara en ledstjärna när vi lagstiftar, utan också helt central för en modern och växande folkrörelse. Att det finns fler än ett sätt att engagera sig och få bidra till partiets utveckling. För ett år sedan spekulerade jag inför er kring att företagare och fackligt aktiva gröna under året skulle formera sig. I går eftermiddag här i Umeå satt Gröna företagares Elisabeth med Företagarnas VD Elisabeth och diskuterade företagarpolitik och samarbete. I en kvällstidning kunde vi under våren läsa om en av våra egna IF Metall:are, Nils, och varför han valt den gröna rörelsen i kontrast till sin före detta förbundsordförande. Den här helgen är Elin från Gröna fackliga inte på vår kongress – utan på LO-kongressen, som ombud för Handels. Hon kämpar där för att det ska vara självklart med miljöpartister inom den fackliga sfären – för facken men också för miljöpartisterna. Samtidigt har den gröna polisen Martin från MP Solna gått ut i vår medlemstidning och berättat om sina erfarenheter av rättsväsendet och efterlyser nu fler gröna poliser att bidra i utvecklingen av en modern rättspolitik som sätter brottsoffers utsatthet i fokus.

Det har varit fantastiskt att se mottagandet av Gröna företagare, fackliga, poliser och andra initiativ. På samma sätt som våra redan etablerade gröna familjemedlemmar Gröna seniorer, Gröna studenter och Grön Ungdom breddar ni vilka som välkomnas till vår rörelse. Vi ska finnas där människor finns och utnyttja mångfalden som uppstår när vi räknar oss alla.

Det senaste året har jag gjort ett 30-tal resor i landet från Piteå i norr till Malmö i söder och besökt minst lika många partimöten. Därtill besökt de gröna i Berlin och Helsingfors och träffat representanter från hela världen på Global Greens kongress i Senegal. Mest stolt var jag var när hundratals ombud i Senegal antog gemensamma program på breda politiska områden, från hållbar fiskepolitik och utfasningen av kärnkraft till feministiska reformer och integritetsfrågor. Det stärkte mig i min grundinställning att de största politiska konflikterna inte står gröna emellan, utan mellan oss och världen utanför.

Ibland blir jag osäker på om vi alla är överens om detta. Efter att partistyrelsens Karin Svensson Smith i en radiointervju nyligen sagt att reseavdragen borde avskaffas kom en första våg av anklagelser – ”storstadsfixerat”, ”världsfrånvänt”. Sedan, när jag och partistyrelsens förtydligade att detta inte är något partiet driver idag kom en andra våg – ”fegt!”, ”har lantisarna fått vetorätt?”. Vissa av uttrycken som landat i min mailbox är av den sorten som inte lämpar sig i ett tal och knappt ens bör användas mot våra motståndare i heta politiska debatter. Men de verkar legitima att använda mot varandra. Vad tyder detta på? Är det så att det värsta någon kan vara inom Miljöpartiet är att inte vara riktigt lika miljöpartistisk som dig? Är det då vi vrider upp tonen – och sänker debattnivån?

Till sist kändes det som att vi hade gått i fällan och likt en majbrasa övertänt en intern debatt om två i grunden ganska snarlika vägar framåt. Huruvida vi ska avskaffa ett avdrag för att frigöra resurser till andra prioriteringar – eller reformera samma avdrag så att det bättre gynnar våra prioriteringar. Den sakdebatten tilläts bli huvudkampen. Istället för att vända oss emot dem som inte vill förändra klimatpåverkan från människors resmönster alls. Jag vill varna för det här. Alla politiska rörelser som prioriterar diskussionen om vem som är partist på rätt sätt har självdött. Om vi tvärtom ska bli ett relevant parti för fler får vi inte fastna i en debatt om vem av oss som är tillräckligt grön, utan göra tydligt för alla andra att Sverige inte är tillräckligt grönt.

Därför är arbetet med våra 250 000 samtal det viktigaste arbetet vi gör den här mandatperioden. Vi ska samtala med en kvarts miljon människor som ska få möjlighet att påverka den gröna politiken som vi går till val på 2014. Det här arbetet är inte bara centralt för att öppna upp partiet och politiken för fler, utan också för vår egen utveckling. Vi är idag ofta vana att debattera, men mindre vana att samtala. Där har vi vår största utmaning inför 2014.

Det är de berättelser, mail och blogginlägg jag läser från er om när ni lyckats skapa mötesplatser för de här samtalen som jag har mina bästa dagar. Som Caroline i MP Västerås för ett par veckor sedan som berättade att ni avsatt en tid innan varje ledningsgruppmöte för hinna samtala med människor. Eller som gårdagen speed-dating där Umebor tog chansen att sätta sig ner med kaffe och kakor och diskutera, och flera av de utbrast: ”varför gör inte fler partier såhär?”. Eller som när jag stod i kö till MP Stockholmsregionens Bar Grön i början av mars. När jag äntligen kommit fram till dörren förklarar vakterna att det är 700 personer i lokalen och inga fler släpps in. Jag har aldrig varit så glad för att inte komma in på krogen!

Jag inleder flera morgnar varje vecka med att kolla in samtalssajten i mobilen och läsa igenom några av de senaste samtalen ni rapporterat. Allt från Café Grön i någon mellanstor svensk stad där miljöpartister diskuterat skolpolitik med lärare, rektorer och elever till taxisamtalet där någon kommit ut som miljöpartist för chauffören och hamnat i en diskussion om klimat eller arbetsmarknad. En hel del av dessa samtalsideér har vi nu samlat i samtalshandboken som ni alla fått på era stolar idag.

I går kväll hade vi tickat upp till 14’461 samtal, vi kan börja se 10%-nivån närma sig, men det är dags att kliva upp ett snäpp i intensitet. Därför lanserar vi den här veckan samtalskampanjen ”Sverige behöver klimatterapi”.

Har du någon gång vaknat kallsvettig ur en mardröm om smältande isblock och snabbt stigande vattennivåer? Eller att du är instängd i ett växthus där temperaturen stiger? Du är inte ensam! Oron för klimatförändringarna är en modern folksjukdom.

För några år sedan läste jag om en 17-årig kille som tagits in på psykiatriska avdelningen på ett barnsjukhus i Melbourne, som den första person som diagnosticerats med klimatångest. Han var så oroad över klimatförändringarna att han utvecklade tvångsmässigt beteende och depression. Det här är ett tragiskt och extremt exempel på hur det politiska 0-intresset för klimatfrågan inte bara påverkar vår framtid utan också vår framtidstro.

En vanligare form av klimatångest eller klimatoro är bland alla de människor som gör sitt bästa för att vara en del av lösningen, men blir stressade och frustrerade över att utvecklingen ändå inte går åt rätt håll. Det är inte en sjukdom, utan ett sundhetstecken.

För västvärlden befann sig länge i en slags förnekelsefas. Under hela industrialismen har vi låtit profit, konsumtionsbegär och strävan efter tillväxt gå före ekosystemtjänster, naturintressen och hållbar utveckling. Den med flest prylar när han dör vinner och miljön har behandlats som ett särintresse i ett köp och släng-samhälle.

Allt det ändrades för några år sedan när samhället bryskt vaknade i den vettskrämda fasen. Detta efter en stor amerikansk dokumentär om klimatförändringarnas effekter, en rapport om dess ekonomiska konsekvenser och ett hårt arbete av miljörörelsen. Världen fick 2007 upp ögonen för att vi hade nått vägs ände och nu var tvungna att göra någonting.

Och här började också många att göra någonting. Människor har lagt om sin livsstil, beställer grön el, äter mer klimatsmart mat, cyklar mer och tar bussen när det går. Det har aldrig varit så många som försökt åka tåg i Sverige. Konsumentmakten används idag för att välja klimatsmarta produkter och tjänster. Det gör att fler kan starta företag på sina gröna idéer.

Samtidigt vet vi att Sveriges klimatutsläpp så sent som 2010 ökade igen. Under 2011 återhämtade de sig något, men helt beroende av konjunktur och väder – inte av politiska styrmedel. Sverige har idag ingen klimatpolitik, i bemärkelsen reformer som minskar våra utsläpp. Detta trots att fler än någonsin är beredda att ändra sin livsstil. Man kan bli deprimerad för mindre…

Den fasen, som stora delar av politiska systemet tyvärr fastnat i, är den apatiska fasen. Stora klimattoppmöten har kallats samman och man har åter konstaterat att klimatfrågan är världens största ödesfråga. Världens, ja. Var ligger den? Varje toppmöte avslutas med fler tomma ord och inga svar på frågan om vem som tar ledarskap och ansvar? EU pekar på USA som pekar på Indien som pekar på EU. Just våra utsläpp är så få, om man jämför med USA, säger Sverige. Just våra utsläpp är så få om man jämför med varje enskild svensk, säger Kina. Jag känner igen konflikterna från min tvåårings sandlåda. 


Det värsta med apati är att det är smittsamt. Jag kan förstå att människor ger upp när man ser Obamas eller Reinfeldts djupt bekymrade pannor samtidigt som vi vet att utvecklingen står stilla eller går åt fel håll. Men bara för att några av våra politiska ledare fastnat i den här fasen ska inte vi göra det.

För vi vet ju att lösningen är ganska enkel. Kan Schweiz bygga tåg och räls där varje avgång är i tid, även under snöstormar, så kan Sverige. Kan Tyskland investera i förnybar energi så att deras industri blir bland de världsledande så kan Sverige. Kan Storbritannien anta en klimatlag som binder landet att successivt minska sina utsläpp tills man når sina mål, så kan Sverige. Och kunde Maldiverna – ett av världens fattigaste länder – som själva riskerar att snart stå under vatten, anta målet att bli världens första koldioxidneutrala land, så kan Sverige.

Miljöpartiet har ett sjustegsprogram med politiska förslag för att förebygga klimatångest och för att bota den i grunden. NI har sett set på affischtavlor här i Umeå. Vi vill bland annat bygga ut tågtrafiken och den förnybara energin, rusta upp och energieffektivisera miljonprogramsområden, skolor och bostäder och vi är den kraft som ser till att de klimatsmarta valen ska vara de billigaste och enklaste för alla.

För att kunna genomföra sjustegsprogrammet behöver vi skickliga politiker och medlemmar som kan argumentera mot alla dem som tycker annorlunda. Men vi behöver också samtalen med människor som känner klimatoro och söker sig till oss, för att ta in fler perspektiv än de vi redan tänkt på och för att möta valdagarna 2014 som ett ännu bättre parti.

Den oro som 81 procent av människor i Sverige känner inför klimatförändringarna kan inte lösas genom att var och en får terapi. Men Sverige behöver klimatterapi, för att vi som samhälle varken ska vara kvar i förnekelse, vettskrämdhet eller i apatin. Utan komma ut på andra sidan, något frustrerade men framför allt fulla av handlingskraft. Med politiken som verktyg och med hela samhället som plattform. Det är inte dig det är fel på – det är politiken.

Det är Sverige som behöver klimatterapi. För det arbetet behöver vi det kampanjmaterial som finns i påsarna ni fått på era stolar. Där får ni servettlådan som du kan ställa mellan dig och den du samtalar med när de talar ut om sin oro för hur vi ska klara av den här utmaningen. Och framför allt finns receptblocket där du kan anteckna från ert samtal och tillsammans med din samtalspartner komma fram till rätt ordination för att bota Sveriges klimatångest.

Det kommer göra att jag får gå upp varje morgon och läsa om era klimatterapeutiska samtal och hur många nya perspektiv, idéer, medlemmar och politiker samtalen leder till. Valrörelsen har nu pågått i ett år – nu ökar vi takten. Lycka till!

Miljöpartiet har nu hittat en form av facklig-politisk samverkan som känns väldigt bra. Vi har de senaste åren märkt ett tillflöde av medlemmar med ett starkt fackligt engagemang och nu har de formerat sig i ett nätverk för miljöpartister som är – eller har varit – fackligt engagerade: Gröna fackliga!

Det känns väldigt roligt att välkomna Gröna fackliga till den gröna rörelsen i Sverige och jag tror att de kommer att ha en särskild roll i att utveckla grön arbetsmarknadspolitik samt att vårda relationerna till fackförbunden. Sammankallande i nätverket är Elin Westerberg som sitter i Handels förbundsstyrelse samt Per Erik Boivie som har arbetat för TCO under 40 år och bland annat arbetat med den internationella TCO-märkningen av datorskärmar.

Jag tror att Gröna fackliga kan fylla två viktiga syften. Det ena är förstås att lyfta det fackliga perspektivet inom Miljöpartiet. Vi har som växande parti ett viktigt ansvar både som utförare av politiska reformer men också som offentlig arbetsgivare. Det andra syftet blir möjligheten att i större utsträckning föra samtal om grön politik med fackligt engagerade människor som (ännu) inte är miljöpartister.

Läs gärna en intervju med Elin Westerberg i Handelsnytt om att vara grön och fackligt aktiv och Per Erik Boivies debattartikel i Dala-Demokraten om varför han blev miljöpartist.